Ohlmarks och Tolkien

När det svenska förlaget Gebers skulle ge ut J.R.R. Tolkiens trilogi ”Lord of the Rings” på svenska, föll valet som översättare på Åke Ohlmarks. Föga anade förlaget att det valet skulle leda till långvariga diskussioner om Ohlmarks översättning (en diskussion som än idag är lika levande), en nedbränd villa och en infekterad konflikt. Men låt oss nu börja från början, nämligen med det där ödesdigra beslutet att låta Ohlmarks få göra översättningen. Riktigt varför förlaget valde Ohlmarks är idag höljt i dunkel, men han hade ett förhållandevis gott rykte som översättare och var snabb. Man kan anta att förlaget trodde Tolkiens böcker som under 50-talet blivit populära, var en fluga som snabbt skulle avklinga, och att det gällde att smida mellan järnet var varmt.
Ohlmarks satte igång sitt arbete, och förlaget blev förstås inte besviken, han arbetade dag och natt med att översätta, och tolka, den brittiske professorns verk. Resultatet blev de tre böckerna ”Sagan om Ringen”, ”Sagan om de två tornen” och ”Sagan om Konungens återkomst”, och där kunde förstås vår berättelse tagit slut. Vilket den nu förstås inte gör, för det är egentligen nu den verkligen börjar.

Vad förlaget inte räknat med var att böckerna inte alls var någon snabbt övergående fluga, istället växte intresset för Tolkien även utanför de kretsar som tidigare vurmat för den brittiske författaren. I takt med detta så började även kritiken mot Ohlmarks översättning och tolkning, som i många avseenden är rent bedrövlig, att växa sig allt starkare. Förlaget valde dock att slå dövörat till, och det dröjde ända tills början 2000-talet innan man gav ut en nyöversättning, i frågan. Några som däremot inte slog dövörat till var kretsen runt Tolkien i Storbritannien, och Ohlmarks korrespondens med denna krets angående hans tolkningar av professorns verk rönte viss irritation. Det hela slutade med att det brittiska förlaget krävde att boken ”Sillmarillion” inte skulle översättas av Ohlmarks.
Detta till trots så kunde Ohlmarks stråla sig i glansen av sitt nya kändisskap så här på ålderns höst, och hans schema var fullspäckat. För Ohlmarks måste detta ha känts som en revansch på den akademiska värld som han så gärna ha velat vara en del av, men som aldrig gett honom den chans – enligt honom själv då – han förtjänat. Nu fick han frottera sig med studenter och lärare, hålla föredrag och delta i alla former av spektakel tillsammans med Tolkiensällskap som växte upp ur jorden som svampar. Ohlmark sågs av många, och inte minst av sig själv, som en expert på Tolkiens verk, och han var flitigt anlitad som sådan i en rad sammanhang, bland annat som jury i SVT:s program ”Kvitt eller dubbelt” där Martin Norberg (eller Bilbo som han döptes till i svensk press) tävlade i ämnet Tolkiens sagovärld. Ohlmarks stod nu så att säga på toppen av sin berömmelse, och återigen hade vår berättelse kunnat sluta här, med ett lyckligt slut där alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men så blev det nu inte, för samtidigt började marken rämna under Ohlmarks.

Men i takt med att allt fler och fler började läsa de engelska originalen, så blev det allt mer och mer uppenbart att Ohlmarks översättning var långt ifrån perfekt. Den var som sagt full av översättningsgrodor, inkonsekvenser i översättningar och namn och Ohlmarks – i alla högsta grad – egna tolkningar av Tolkiens verk. Inte heller var kretsen runt Tolkien speciellt imponerad, vilket jag redan tidigare påpekat, av Ohlmarks eller hans översättning. Inte heller rönte hans försök att få träffa författaren någon större framgång, av korrespondensen de två emellan så märks ett allt mer irriterat tonläge från Tolkien (och senare hans son) rörande Ohlmarks översättning och tolkning av texten. Till slut, dock efter att J.R.R. Tolkien avlidit, fick han besöka en av familjens sammankomster, något som inte förlöpte allt för väl och Ohlmarks återvände bitter och sur till Sverige.
Kritiken mot Ohlmarks växte, och fokus på hans föredrag började allt mer och mer handla om hans översättning, än om själva verken. Sakta men säkert började han även komma till insikten att det inte var han publiken kom för att se, hans övriga verk rönte nämligen begränsat intresse, utan det var Tolkien och hans böcker som drog. Hans närvaro på olika tillställningar anordnade av de svenska Tolkiensällskapen blev allt mer ifrågasatt, något som förstås retade honom ytterligare och spädde bara på hans växande förakt för Tolkien och allt som hade med honom att göra.

Det som sedan utspelades i Ohlmarks villa i Saltsjö-Boo en kall januarinatt 1982, blev dock det som fick bägaren att rinna över med besked. Efter sin översättning hade som vi sett Ohlmarks varit en återkommande föreläsare på en rad universitet och andra skolor, han var också en återkommande gäst på de Tolkiensällskap som växt upp i bl.a. Uppsala och Stockholm. Den av den akademiska världen ratade Ohlmarks nöjt som sagt av denna uppmärksamhet, och han deltog med stor iver i såväl debatter som lekar. Med tiden började dock han bli allt mer ifrågasatt även i dessa kretsar, kritiken mot hans översättning och konflikt med familjen Tolkien smittade av sig även på relationerna med de svenska Tolkiensällskapen. Kritiken till trots så fanns det fortfarande de som var imponerade av Ohlmarks, en av dessa – ”Gandalf” – råkade vara en av de ledande personerna inom Uppsalas Tolkiensällskap. Trots övriga medlemmars betänkligheter, så bjöds paret Ohlmarks in till några av sällskapets fester. För Ohlmarks var detta en möjlighet att få stråla sig i glansen av den akademiska världen, leka lite lekar och hålla föredrag. Det är troligt att Ohlmarks fann Gandalfs beundran smickrande, och troligen kan förklaras med Ohlmarks konstanta behov av bekräftelse.
Gandalfs beundran för översättaren började dock ta en osund vändning, i samband med den ovan nämnda finalen i Kvitt eller Dubbelt, så ringer en uppenbarligen berusad Gandalf hem till paret Ohlmarks. Gandalf kräver att Ohlmarks ska läsa upp en kungörelse i tv, men eftersom varken han eller Ohlmarks har något att läsa upp väljer Gandalf att väcka ytterligare personer. Det hela slutar med att Ohlmarks, som trots det sena telefonsamtalet, glatt läser upp en dikt som i all hast författats av några medlemmar ur Uppsalas Tolkiensällskap.

Med detta så är vi då framme vid den där ödesdigra januarinatten 1982, när allt gick åt skogen.
Vi börjar först med Ohlmarks berättelse, vilken inleds med att en uppenbarligen berusad Gandalf ringer hem till paret och försöker få fru Ohlmarks att åka till honom i Uppsala. När fru Ohlmarks säger nej, så står Gandalf på sig och säger att om inte hon kommer, så kommer han att komma till dem. Vid halv elva tiden på kvällen ringer det på dörren, fru Ohlmarks öppnar och Gandalf – tillsammans med en än idag okänd person – stormar in i parets villa. Här tvingar Gandalf fru Ohlmarks att dricka ett glas vin, och först efter att herr Ohlmark hotat med att ringa polisen beger sig de två därifrån med oförrättat ärende. En uppskakad och illamående fru Ohlmarks lyckas gå och lägga sig, vaknar och tänder en cigarett men somnar om och startar en eldsvåda som orsakar skador för 20 000 kronor.

Enligt Gandalf så är det fru Ohlmark som ringer upp honom i Uppsala och bjuder honom och hans vän på supé hemma hos paret. En överlycklig Gandalf sätter sig på tåget tillsammans med sin vän, men efter att de tagit fel buss så lyckas de först komma fram till parets villa vid halv elva tiden. Väl medveten om att supén med största sannolikhet är inställd, så tänker paret vända om, men eftersom det lyser i villan så väljer han ändå att ringa på och förklara vad som hänt. Fru Ohlmarks öppnar dörren, och släpper in de båda. Väl inne så bjuder fru Ohlmarks de frusna paret på ett glas vin, när plötsligt Åke kommer ner för en trapp beväpnad med en käpp. Efter att blivit utskällda och hotade med polis, väljer de båda att åka hem till Uppsala.
Vad som egentligen hände den där natten i januari 1982 kommer vi förstås aldrig få veta, men Ohlmarks berättelse känns ärligt talat rätt motsägelsefull och förvirrad. Även om Gandalfs berättelse i vissa drag också kan ifrågasättas, så känns det ändå mer troligt att det var fru Ohlmarks som ringde upp Gandalf och inte tvärt om. Oavsett vad så fick dock de förvirrade händelserna i parets villa Ohlmark att helt bryta med Tolkiensällskapen, i vrede skrev han boken ”Tolkien och den svarta magin”, där han formligen öser sitt förakt över allt som har med Tolkien att göra.
I ytterligare ett försök att misskreditera allt som har med Tolkien att göra så vände han sig även till massmedia, där han livfullt berättade om de degenererade tillställningar hos Tolkiensällskapen han bevittnat. Även om hans berättelser utmynnade i ett antal artiklar så glömdes det hela snabbt bort, hans bok – som enligt honom själv skulle översättas till engelska – blev även den kortlivad och är idag att räkna som en raritet.

Här tar så vår berättelse slut, det som alltså började med att Ohlmarks fick översätta Tolkiens trilogi, slutade i ovänskap och avståndstagande. Trots att det nu gått över 30 år sedan Ohlmarks översatte Tolkiens böcker, så är han fortfarande en i dessa kretsar kontroversiell person. Även om diskussionerna om hans översättning idag inte är lika levande, så debatteras frågan om vems översättning som är bäst.
Personligen är jag kluven, för samtidigt som jag uppskattar hans prosa så är det förstås svårt att blunda för de uppenbara översättningsgrodorna. Å andra sidan så är Erik Anderssons översättning mer trogen förlagan, men känns samtidigt något torrare. Det är en svårt balansgång, men jag börjar – allt eftersom jag läser Anderssons översättning – ändå glida över till att anse att Anderssons översättning ändå är den bättre av de två.