d'Annunzio, Fiume och Mussolini

I spåren av det första världskriget och de tre stora – det habsburgska, det osmanska och det ryska – imperiernas sönderfall bildades en rad stater runt om i Europa och Mellersta Östern. En av de kanske mest förunderliga och, kanske också för eftervärlden, bortglömda stat som bildades i svallvågorna av dessa händelser var de den fria stadsstaten Fiume och dess karismatiske ledare författaren och krigshjälten Gabriele d'Annunzio. Trots att minnet av d’Annunizo och hans statsbildning idag för en tynande tillvaro, främst på grund av kopplingarna till den italienska fasciströrelsen, så var ändå d’Annunzios och hans statsbildning väl värt att titta närmare på.
Gabriele d’Annunzio föddes 1863 i den italienska staten Pescara, och spåddes redan tidigt en lysande framtid som författare. Redan 1879 kom hans första verk, Primo Vero, ut och kunde redan under sin tid som student vid universitetet i Rom La Sapienza ge ut en rad noveller och skriva artiklar för en lokal tidning. Efter studierna fortsatte den lovande skribenten som journalist vid den italienska tidningen Tribuna, och hans stora internationella genombrott kom med Il piacare (1889). Hans repertoar begränsades dock inte bara till böcker, han skrev även en rad pjäser, bland annat en kort pjäs enkom för den stora teaterdivan Sarah Bernhardt.
Nu var det dock inte bara hans författarskap som skänkte honom ett stort kändisskap, speciellt då i Italien, utan även hans – tämligen – vilda privatliv väckte både förtjusning, avund och avoghet. Även om han gifte sig 1883 så var han konstant omgiven av älskarinnor, och paret skilde sig redan 1891 och han levde under en längre tid med sin älskarinna Eleonora Duse (som han även gav en rad ledande roller i sina pjäser). I likhet med många andra författare så var d’Annunzio politiskt intresserad, och 1897 blev han invald i den italienska riksdagen som oberoende.
Hans framgångar och utåtsvävande livsstil hade dock en avigsida, hans blev med tiden allt mer och mer skuldsatt, och 1910 lämnade han Italien för att komma ifrån sina skulder. Han bosatte sig i Paris där han fortsatte att producera pjäser, umgås med Paris innekretsar och skuldsätta sig. Hans ekonomiska räddning blev det första världskriget, och han blev en stark förespråkare för att Italien skulle ställa sig på Frankrikes sida i kriget. Tack vare generösa bidrag från den franska staten kunde han lösa sina skulder, och kunde snart återvända till Italien där han fortsatte sitt propagerande för att Italien skulle gå in i kriget.

Precis som många andra, däribland den svenske Werner von Heidenstam, så var d’Annunzio en stark anhängare av nationalromantiken, och han välkomnade den italienska krigsförklaringen mot Tyskland och Österrike-Ungern. I likhet med flera andra av krigsförespråkarna, däribland den socialistiske journalisten Benito Mussolini (som till viss del var såväl imponerad som inspirerad av d’Annunzio) valde att anmäla sig frivillig. Men till skillnad från Mussolinis tid vid fronten, som var kort, först fick han tuberkulös och precis efter att han återhämtat sig blev han svårt skadad under en övning när en granatkastare exploderade, blev han en nationalhjälte.
Han var dock inte intresserad av att klafsa runt i leran runt Iznofronten i alperna, istället såg han till att han blev antagen till flygvapnet. I ett krig där fronten knappt rörde sig, och där rapporterna från Izno blev allt mer dystra, den italienska armén hade inte bara de österrikiska styrkorna (som snabbt förstärktes med tyska styrkor, där en viss Erwin Rommel tjänstgjorde) att slåss emot, såväl geografin som klimatet var en minst lika fruktad fiende. Allt detta slapp dock d’Annunzio, vars tjänstgöring vid flyget dock inte var helt ofarligt, under ett spaningsuppdrag slog författaren i sin kulspruta och förlorade ena ögat.
Förlusten av ögat stoppade dock inte författaren som nu satte upp ett marint förband utrustat med snabba motorbåtar, i februari 1918 genomförde hans förband – Decima Mas (X-mas) – en räd mot den österrikiska flottbasen Bakar. Även om räden var militärt sett fullständigt betydelselös, var det dock behövliga nyheter för den italienska armén efter katastrofen vid Caporetto då den italienska armén flytt hals över huvud i samband med en tysk-österrikisk offensiv (under vilken Rommel deltog).
Men det som verkligen gav honom stjärnstatus var den våghalsiga, och än idag rätt svårslagna, bedriften den 9 augusti 1918 när han genomförde ”il Volo su Vienna” (flygningen över Wien). Tillsammans med nio andra flygplan flög den enögde författaren från Italien till Wien och släppte flygblad över staden, en flygning på 1 126 kilometer.

Krigsslutet blev dock inte var d’Annunzio hoppats på, landet försjönk sakta ner i ett politiskt och ekonomiskt kaos. Ett kaos som ytterligare förvärrades av löftena från Frankrike och Storbritannien, trots att den italienske utrikesministern grät offentligt vid ett flertal tillfällen, inte skulle infrias. I Italien mottogs nyheterna om att regionen runt Fiume, som beboddes till stora delar av italienare, inte skulle tillföras Italien utan det nybildade ”kroatiska, serbiska och slovenska kungariket”. Att säga att d’Annunzio blev förgrymmad är kanske en underdrift, men till skillnad från många andra nationalromantiker – som t.ex. den svenske författaren Werner von Heidenstam – var dock d’Annunzio som vi sett inte rädd för att skrida till verket. Tillsammans med ett tusental veteraner marscherade författaren mot Fiume, när marschen blev allmänt kände uppmanade den italienska regeringen de italienska styrkor som bevakade gränsen att stoppa dem med alla till buds medel.
Den italienske befälhavaren Pietro Badoglio, en osedvanligt osympatisk herre (som vi kommer återvända till) som överlevt debaclet vid Caporetto, lät dock meddela att han inte kunde göra något. Den politiskt sett sluge Bagdolio insåg att hans styrkor aldrig skulle skjuta på nationalhjälten och att de säkerligen sympatiserade med honom. Vad Badoglio ansåg i frågan är okänt, det är väl rätt troligt att även han sympatiserade med honom.
Hur som helst, den 19 september anlände så d’Annunzio med sina styrkor till den italienska gränsen, varvid ett flertal soldater anslöt sig och man korsade gränsen. I en totalt oblodig kupp, där de franska och brittiska soldaterna helt enkelt valde att lämna området, tog d’Annunzio över staden och dess omgivning.

Trots att det skrivits en hel del, givetvis mest på italienska (men även på engelska), i ämnet så är nog händelserna i staden tämligen okända för de flesta svenskar. För den italienska regeringen under Giolitti var d’Annonuzios tilltag pinsamt, men eftersom militären än så länge ansåg sig vara oförmögen att göra något fick han hållas. Tanken var kanske att stödet skulle successivt försvinna och att interna stridigheter skulle upplösa staten.
Men så var inte fallet, den italienska befolkningen i Fiume hälsade d’Annunzio och hans trupper som befriare, att många av den kroatiska befolkningen höll sig lite avvaktande kanske man kan förstå. Även i Italien väckte tilltaget stor sympati, d’Annunzio var ju populär och mer eller mindre en nationalklenod och mängder med veteraner sökte sig nu till Fiume. En som däremot verkar delat Giolittis åsikt i frågan var Mussolini, som vid den tidpunkten höll på att bygga upp sin egen paramilitära formation, som snart skulle gå under namnet ”fascisterna”. Inte helt oväntat såg den unge Mussolini sin förebild som en stor, inte helt utan grund, politisk konkurrent. För även om Mussolini byggt upp sin egen organisation, även den runt ett kader veteraner, och hade både skriften och talets gåva, så var han en politisk dvärg i jämförelse. Utanför Italiens gränser var Mussolini knappt känd, medan d’Annunzio var en internationell kändis med en bred umgängeskrets bland både konstnärer, författare, politiker och finansmän.
I ett försök att lösa konflikten så genomförde den italienska armén, om än högst motvilligt, en blockad av staden och den omgivande landsbygden. Invånarna i Fiume fick klara sig genom att hänge sig åt pirat- och smuggelverksamhet och stöd från italienska bidragsgivare. Dock var stödet inte tillräckligt, varken ekonomiskt eller militärt, och d’Annunzio vädjade därför flera gånger till Mussolini om stöd. Mussolini var dock tveksam, han såg chansen att bli av med en potentiellt farlig konkurrent samtidigt som hans organisation kunde växa tack vare missnöjda för detta deltagare. Det var dock en farlig balansgång, många medlemmar inom hans rörelse var missnöjda med hans ointresse, minsta lilla felsteg och Mussolinis politiska karriär var slut. Vem som egentligen tog första steget, Giolitti eller Mussolini är okänd, men rimligen var det premiärministern. I en ytterst ohelig allians med regeringen lovade fascistledaren att INTE bistå sin förebild och rörelsens stora förgrundsfigur.

I Fiume började dock situationen bli ohållbar, befolkningen svalt visserligen inte, men ett angrepp från den italienska armén kunde komma när som helst. Det började dessutom höjas röster om att kuppen inte gett något, inte heller kunde man tillgodose sig några internationella framgångar, förutom att ett antal av d’Annunzios vänner besökte staden och gav sitt stöd.
Det var i detta läge som d’Annunzio, som även kallades för Duce (ledaren), la ut sitt triumfkort, en folkomröstning och Europas liberalaste grundlag. Enligt lagen skulle alla, oavsett kön och ekonomisk status, ha lika rätt att rösta, man införde liberala regler rörande bland annat homosexualitet och talade om kvinnans emancipering. För oss i dagen Sverige kanske dessa frågor inte känns speciellt kontroversiella, men i ett land som Italien som först EFTER andra världskriget fick allmänrösträtt och där synen på homosexuella knappast kan sägas varit liberal, var det ytterst kontroversiella förslag.
I vad som av många kallat en slags syndikalist-fascistisk hybrid, lades tillkännagav så han Carnaros lagar för ”det italienska riket Carnaro”. Många har i efterhand velat sett grunderna till Mussolinis senare välde, och det är troligen så att mycket av det tankegods som d’Annunzio lämnade påverkade Mussolinis Italien.

Det fanns dock en avigsida av d’Annunzios styre, och även om mycket av det säkerligen är del av Mussolinis försök att smutskasta sin rival så är det troligt att en hel del faktiskt gick snett. Den italienska blockaden och de i många avseenden odisciplinerade miliserna var ingen bra kombination, lägg till detta den officiellt sanktionerade brottslighet som florerade och där staden blev en slags frizon för alla möjliga typer av människor. Med tanke på D’Annunzios rykte och agerande innan kriget, så är nog inte heller ryktena om drog och sexorgier helt tagna ur luften. Det stora förfallet verkar dock skett efter att den italienska armén jagat ut miliserna, men det fanns utan tvekan stora problem i stadsstaten.
Under hösten 1920 började så den italienska armén dra åt tumskruvarna, Badoglio ansåg sig snart ha de styrkor han behövde för att krossa kuppen. I Milano höll Mussolini masken, och försvarade sin passivitet med att han saknade medel att agera, samtidigt som han gjort upp med den italiensk regeringen om att just hålla sig lugn.

Med alla försöken att attrahera stöd från såväl Italien som omvärlden fick så d’Annunzio och hans anhängare förbereda sig på vad som komma skulle. I december 1920 stävade så ett italienskt krigsfartyg in i Fiumes hamn, under en kortare eldstrid så dödades ett antal milismän och d’Annunzio valde att ge upp. Stadstaten hade bara existerat i lite mer än ett år, och gjordes nu till en fristad under Nationernas förbunds kontroll (lite i likhet med Danzig). Förfallet fortsatte dock, och när Mussolini 1924 annekterade staden så höjdes få, eller rättare sagt inga, protester vare sig från Jugoslavien eller någon annan.
Tillbaka i Italien blev dock d’Annunzio varse om Mussolinis svek, han valde dock att mer eller mindre helt lämna politiken och återvände till sitt författarskap. Han fortsatte dock, till Mussolinis irritation, att fortfarande framstå som de extrema nationalisternas frontfigur och när man under 1922 började planera för en statskupp var det inte till Mussolini man vände sig. Istället valde man att besöka den åldrande författaren, som dock fortfarande levde sitt hektiska liv, i hans hus längs Gardasjön.

Vad som senare sker känns nästan som hämtat från en dålig engelsk deckare, dagen innan det avgörande mötet faller – av en än idag okänd anledning – han ut från ett fönster i ett sitt eget hem. Han överlever visserligen fallet, men varken fysiskt eller psykiskt är d’Annunzio sitt gamla jag, och istället får Mussolini ta över rodret i den skadade författarens ställe.
Det saknas givetvis avgörande bevis för att fälla Mussolini, men onekligen är det svårt att komma ifrån de indicier som ändå pekar på att Mussolini var den ende med ett egentligt motiv. Man kan också fråga sig varför d’Annunzio skulle välja, vid en tidpunkt när han faktiskt kunde förväntas bli härskare över Italien, skulle begå självmord genom att kasta sig ut från ett fönster. Än mer underligt blir det när man betänker att hans hus var fullt av vapen, och att det varit mer stilenligt att han skjutit sig själv. Mussolini kunde dock aldrig helt tvätta rent byket, och det mesta talar ändå för att det var ett mordförsök, eller åtminstone ett försök att visa vem som bestämde.

När väl d’Annunzio tillfrisknat hyfsat så hade Mussolini utsetts till ny regeringschef, och han var snabb att se till att gömma undan sin forne förebild och rörelsens förgrundsfigur. På en direkt order från Mussolini så blev d’Annunzio mer eller mindre förvisad till sin villa vid Gardasjön, dit Mussolini även förde hans motorbåt och flygplan, och blev en ikon inom rörelsen. Väl medveten om sin situation verkar d’Annunzio tagit beslutet med ro, eller insett att han saknade alternativ. Mussolini lär ha sagt om sin behandling av författaren att ”har man en rutten tand kan man antingen dra ut den eller förgylla den. Jag valde det senare alternativet.”
I ett försök att blidka såväl författaren som hans vänkrets så utsågs han till ledare för den kungliga akademin och greve av principe di Montenevoso. Det är väl inte helt otänkbart att Mussolini kände viss skuld i frågan, något som delvis kan förklara varför han försökte undvika att träffa den isolerade författaren, trots hans roll och status inom rörelsen. Mot slutet av sitt liv började dock d’Annunzio att protestera mot den förda politiken, han kritiserade – som stark anhängare av en latinsk allians mellan Frankrike och Italien – närmandena till Tyskland och axelpakten. Han varnade, enligt berättelserna, Mussolini för att bli allierade med Tyskland, en allians som enligt honom bara skulle sluta med katastrof för Italien.
När så han avled av sviterna av en stroke i sitt hem fick han en – bokstavlig – statsbegravning under överseende av Mussolini. Ett stort mausoleum restes, och det är än idag en populär turistattraktion.

Efter kriget har d’Annunzios författarskap i mångt och mycket reviderats, han ses fortfarande som en stor författare, men hans kopplingar till Mussolini och den fascistiska rörelsen har för alltid svärtat ner hans anseende. Den stora frågan är förstås vad som hänt om han inte ramlat ut från fönstret, och hur Italien under hans – förmodade ledning – blivit. Med största sannolikhet hade i alla fall något närmande till Tyskland varit uteslutet, han var starkt kritisk till Mussolinis närmande till Tyskland och såg nazisterna som både brutala och outbildade. Kanske hade Italien, i likhet med under första världskriget, närmat sig Frankrike och Hitler aldrig fått möjlighet att starta sitt krig…

Vad hände med Fiume, ja efter att kaoset tilltagit i staden valde som sagt Mussolini att 1924 helt enkelt annekterade staden. Befolkningen skulle bli italiensk, och den slaviska befolkningen fick helt enkelt – allt eftersom lagarna mot personer som inte var av italiensk börd – anpassa sig eller flytta. Under kriget bombades staden av amerikanskt flyg, och efter kriget blev staden – som nu döptes om till Rijeka och blev officiellt en del av Kroatien och Jugoslavien. Den italienska befolkningen som inte flytt under kriget tvingades mer eller mindre fly, och idag finns få rester kvar av ursprungsbefolkningen. Ett sorgligt öde staden delar med en rad andra städer och regioner…