Ett av de länder som de facto fick lida svårt av effekterna från första världskriget var Rumänien, landet hade under inledningsvis hållit sig neutrala, främst på grund av sin utsatta geografiska position. Landet var inringat av fientligt sinnade länder, och något bistånd från vare sig Frankrike, Ryssland eller Storbritannien var inte att vänta. Med vaga, och tämligen rejäla, löften från främst Frankrikes håll om gränsrevideringar gav sig dock rumänerna in i kriget, det visade sig vara mindre lyckat.
Den rumänska armén var under inga som helst premisser förberedd för vad som förväntades av dem. De lyckades visserligen avancera mot håglösa österrikiska och ungerska styrkor, men rätt snabbt vände krigslyckan och med tysk bistånd intogs Bukarest. Resten av kriget tvingades rumänerna utstå belägrade i delar av Moldavien, innan man till slut tvingades kapitulera inför övermakten. Trots detta fiasko så belönades Rumänien frikostigt av segermakterna, och vid den senare rumänska interventionen i Ungern, som efter kriget drabbats av en kommunistisk statskupp under Bela Kun, så växte landets anseende utomlands. Rumänien kunde efter kriget stoltsera med att ha fått större delen av Transylvanien från Ungern, Bessarabien från Ryssland och delar av Bulgarien. Landet blev snabbt också en av Frankrikes närmaste allierade i regionen, och utgjorde snart grundbulten i den av Frankrike sponsrade lilla ententen i östra Europa.
Den rumänska armén genomgick en viss moderinsering, och utrustade sina styrkor med främst franska, men även brittisk utrustning. Landet som sedan länge anspelat på sina latinska anor, namnet Rumänien betyder ju romarnas land, vände sig gladeligen åt Frankrike och till viss del mot Italien. Det fanns dock politiska orsaker till rumänernas agerande, deras expansion hade skett på främst Ungerns och Rysslands/Sovjetunionens bekostnad. Två länder som givetvis önskade få tillbaka sina förlorade områden, något som förstås oroade den rumänska ledningen.
Under slutet av 1920-talet drabbades landet hårt, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt av den uppblossade ekonomiska krisen. Landet var som många andra Östeuropeiska stater lågt industraliserat, och exporten kretsade primärt runt jordbruksprodukter. När så Frankrike i svallvågorna av krisen började höja importtullar, och begränsade importen av jordbruksprodukter drabbades Rumänien hårt. Exporten avstannade, samtidigt som landets import av industriprodukter blev allt dyrare och dyrare. Oron för att Frankrike inte skulle kunna bistå landet förstärktes ytterligare av den allians som Frankrike och Sovjetunionen ingick 1935, och som många i Bukarest såg mycket allvarlig på. Sovjetunionen hade stora landkrav på rumänerna, och alliansen fick många att börja se sig om efter nya allianser.
Inrikespolitiskt fick alla dessa händelser stora betydelser, den finansiella oron och effekterna av den minskade exporten väckte skuggor från det förgånga. Järngardet, ett starkt nationalistisk och gravt antisemtisk parti bildades av Corneliu Zelea Codreanu blev allt mer aktivt och angrep både meningsmotståndare och judar.
Samtidigt som Frankrikes utrikespolitik successivt under 1930-talet började, tack vare sviterna från den ekonomiska krisen och inrikespolitiska problem, svikta, så hade det trätt fram en ny kraft i Centraleuropa. Tyskland hade visserligen skakats svårt av den ekonomiska krisen, men till skillnad från Frankrike så klev landet stärkt ut ur krisen. Till skillnad från Frankrike som infört skyhöga importtullar, så var Tyskland i stort behov av jordbruksprodukter och olja. Genom en mycket konstruktiv finanseringspolitik genom växlar, kunde Tyskland tillgodogöra sig billiga råvaror samtidigt som man kunde exportera dyra industriprodukter till rumänerna.
Spiken i kistan för det rumänsk-franska samarbetet kom dock inte förrän 1938, även om fransmännen och britterna ansett att man lycktas lägga band på Hitler i och med uppstyckningen av Tjeckoslovakien, hade man istället gjort precis tvärt om. Plötsligt försvann en av rumänernas främsta allierade i regionen, inom loppet av ett drygt halvår hade dessutom östra Europas modernaste armé försvunnit. Den av fransmännen mödosamt uppbygda alliansen i öst började krackelera, och det insåg rumänerna allt för väl.
För samtidigt som Tyskland under spektaktulära former börjat återupprusta sin armé, hade också Ungern gjort det samma. Ungrarna hade inte accepterat uppdelningen av Transylvanien, som till vissa delar beboddes av en stor minoritet ungrare, och det hotet oroade Bukarest. Nästa slag mot rumänerna kom i september 1939, den tyska invasionen av Polen innebar definitivt dödsstöten mot fransmännens allians. Kvar fanns nu bara ett splittrat och förvirrat Jugoslavien och ett allt mer desperat Rumänien, som nu utsattes för allt hårdare och hårdare tryck från Ungern, Bulgarien och Sovjetunionen.
Tyskarnas intresse i Rumänien kretsade primärt runt oljan, vilken blev allt mer betydelsefulla för tyskarna ju närmare man kom en invasion av Sovjetunionen. Spiken i kistan för rumänerna kom dock inte förrän i maj - juni 1940, Frankrikes sammanbrott och kapitulation innebar definitivt dödsstöten för den lilla ententen. Både Jugoslavien och Rumänien skyndade sig nu att försöka ställa sig in hos tyskarna, som var den enda makt som kunde skydda dessa två länder mot Ungern. Tyskarna såg utvecklingen som mycket fördelaktig, dels kunde man genom hot om att dra tillbaka stödet få dessa nationer att göra vad som helst, dels kunde man använda dem som morot för att få stöd från Ungern och Sovjetunionen.
Under hösten 1940 såg dock utvecklingen ut att glida tyskarna ur händerna, stärkta av utvecklingen och alliansens sammanbrott började nu ungarna ställa allt större krav på rumänerna. Rumänerna kunde förstås inte freda sig, speciellt som tyskarna ställde sig förhållandevis positiva till de ungerska kraven, och till slut tvingades Rumänien avstå stora delar av Transylvanien. I samband med denna uppstyckning passade ockå bulgarerna på att plocka åt sig delar av bytet, men nu trädde en aktör tyskarna inte riktigt räknat med. Huggsexan av Rumänien tog sig nämligen en ny vändning, för plötsligt så konsterade Moskva att Bessarabien nu var sovjetiskt, och att rumänerna bara hade att acceptera fakta.
Det sovjetiska agerandet chockade Berlin, dels därför att det kom förhållandevis överraskande, men också för att det hotade de tyska intresserna i landet. Ryssarna kom genom sin ockupation obehagligt nära de rumänska oljefälten, vilka inför ett angrepp mot Sovjetunionen var de enda större oljetillgångarna i Europa.
Effekten lät sig inte vänta, den rumänske kungen avgick som en effekt och ersattes av sin kronprins, den verkliga makten återfanns dock hos generalen Ion Antonescu som nu regerade med stöd av Järngardet.
Där hans föregångare tvekat så agerade nu Antonescou bestämt, han gick med på alla tyska krav och knöt landet mycket, mycket nära Tyskland. Hitler var på strålande humör, men hans åsikter delade inte av alla. De tyska instruktörer som skickades till landet blev snabbt bestörta över det som mötte dem. Den rumänska armén, som på grund av de enorma geografiska förlusterna i ett slag nästan halverats, bestod av dåligt utbildade och utrustade soldater. Till skillnad från t.ex. Ungern var landets armé starkt influerat av såväl den franska som italienska armén, och där skillnaderna mellan officer och mening var milsvidd. Rumänerna saknade i princip all form av modern utrustning, och även om t.ex. flygvapnet på pappret var imponerande bestod utrustningen primärt av lokalt producerade flygplan som 1941 var fullständigt omoderna.
No comments:
Post a Comment