I dagens Svenska Dagbladet (1 augusti 2009) beskriver Ola Mårtensson det ofrånkomliga, att den äldre generationen dör av och att deras erfarenheter och upplevelser glider in i den historiska dimman. Utgångspunkten i Mårtenssons ledare är erfarenheterna från det första världskriget, ett krig som vi svenskar ofta verkar se som en slags uppladdning inför den riktigt stora drabbningen – det andra världskriget. Antalet titlar på svenska om det första världskriget är, till skillnad från de om andra världskriget, försvinnande få och behandlar vanligtvis striderna på västfronten, något som också avspeglar sig på kunskaperna om kriget. En helt rimlig förklaring är förstås att det första världskriget, till skillnad från det andra, saknar samma dramaturgiska upplägg. Inte nog med att bakgrunden till kriget är komplicerat, det är inte helt enkelt att utnämna någon sida till de goda eller onda och skyttegravskriget i Västeuropa kittlar kanske inte fantasin på samma sätt som bilder av tunga stridsvagnar och flygplan från det första världskriget.
En annan orsak till det svenska ointresset är att kriget aldrig blev personligt, till skillnad från det andra världskriget som utkämpades runt Sveriges gränser utkämpades det första världskriget förhållandevis långt borta från de svenska gränserna. Med undantag för Tyskland saknades också en bred folklig känsla av brödraskap med de involverade, och även om det säkerligen återfanns stor sympati med befolkningen i Belgien går det inte att jämföra med sympatin för Finland, Norge och Danmark under det andra världskriget.
Till skillnad från den debatt som förts i böcker, avhandlingar och debattsidor om Sveriges hållning under det andra världskriget, så är det fruktansvärt tyst om Sveriges hållning under det första världskriget. Även om Sverige drabbades hårt, såväl underhållsmässigt som ekonomiskt av kriget, så får man leta länge, och ofta till ingen nytta, om man vill hitta något om Sveriges hållning visavi de krigförande under det första världskriget. Inte ens efterdyningarna till kriget, då flera höga tyska militärer, däribland Erich Ludendorff (som tillsammans med Otto Bismarck bokstavligen styrt Tyskland under de sista åren) gömde sig en kortare tid i Sverige innan han avslöjades, debatteras speciellt mycket i svensk media. Med detta i åtanke är kanske Mårtenssons slutsats korrekt, tyvärr stämmer den inte allt för väl överens med bilden i det övriga Europa…
För i både Storbritannien, Belgien och Frankrike är minnet fortfarande levande, inte minst i Frankrike där majoriteten av striderna på västfronten utkämpades. Inte nog med att stora delar av östra och norra Frankrike är fulla av kyrkogårdar från de båda krigen, spåren från det första världskriget gör sig fortfarande påmind. Inte nog med att de fysiska spåren, i form av skyttegravar, befästningar och övergivna samhällen finns kvar, kriget gör sig påmind genom att man vid t.ex. vägbyggen gräver upp odetonerade bomber eller gravar från kriget. I varje fransk stad, samhälle eller by finns något centralt placerat monument över stadens stupade från kriget och så vidare i all oändlighet. Även om kriget blev fruktansvärt kostsamt för fransmännen, så upprepades inte debaclen från det fransk-preussiska kriget (1870-71) och invasionen av Frankrike 1940. Till skillnad från de två ovan nämnda krigen kunde faktiskt fransmännen, trots enorma förluster i dödade och skadade, undvika att tyskarna intog Paris. Slaget vid Verdun, ett av världshistoriens blodigaste slag, ses än idag av fransmännen som en av deras militärs största bedrifter, och från en ”neutral åskådare”, den enda.
Även om Storbritannien, med undantag för några bombräder utförda av tyska Gothabombflygplan och zeppelinare, som aldrig drabbades av kriget fysiskt är minnet i allra högsta grad levande. De brittiska soldaternas upplevelser i skyttegravarna levnadsgörs i åtaliga böcker, till och med i fantasylitteraturen, och avhandlas i såväl filmer som tv-serier, t.ex. Monty Pythons ”Meningen med livet” eller ”Black Adder goes forth”. Precis som fransmännen högtidlighåller sina offer, så högtidlighålls de brittiska, och minnet av vad som hände majoriteten av Kitschners frivilligarmé är i allra högsta grad levande. Från en militärhistorisk synvinkel så ligger visserligen fokus på andra världskriget, men de brittiska insatserna vid Paschendale och Ypres är populära ämnen för brittiska militärhistoriker.
Men minnet av kriget begränsas inte bara till segrarna, utan också förlusterna. I Australien och på Nya Zeeland högtidlighålls minnet av debaclet vid Gallipoli, hundratals australier och nya zeeländare reser varje år till Turkiet för att besöka slagfälten för att själva se vad deras släktingar fick utstå.
Mårtensson har förstås dock rätt i sak, men nyttjar kanske fel konflikt och i ännu högre grad slagfält. Det finns förstås en orsak varför kriget på engelska heter ”The great war”, och dess effekter anses i största allmänhet av historiker på kontinenten och på de brittiska öarna som 1900-talets utan tvekan viktigaste händelse.
De brittiska, franska, belgiska och tyska uppoffringarna på västfronten är som sagt allmänt, även i Sverige, kända. Men det finns dock slagfält som idag helt glömts bort, till och med av de inblandade, t.ex. striderna runt floden Izno längs den Österrik-ungerska gränsen mot Italien eller kampanjen på Östfronten. Trots att skyttegravskriget i Alperna var lika hemskt, kanske till och med värre, som det på Västfronten är det idag helt bortglömt, och skulle det inte varit för att en viss framtida tysk fältmarskalk och italiensk diktator deltog i striderna skulle de nog varit helt bortglömda.
Jag är inte speciellt rädd för att minnet av skyttegravskriget på västfronten ska försvinna, det hade alldeles för stor inverkan på deltagarna för att inte glömmas. Till skillnad från striderna på Östfronten och längs Izno så fanns det till slut en uttalad segrare, både kriget i alperna och på östfronten saknade en egentlig segrare. Tyskarna kunde visserligen tvinga ryssarna, som vid det här laget styrdes av Lenin, till förhandlingsbordet, men bläcket på fredsavtalet hade knappt torkat innan Tyskland själva tvingades kapitulera. Kriget i alperna hade inte heller någon uttalad segrare, de italienska försöken att bryta igenom de österrikisk-ungerska linjerna var fullständigt misslyckade. Men inte heller de österrikisk-ungerska insatserna var mycket att hurra för, vilket visserligen kan förklaras med att lejonparten av trupperna bestod av reservförband. Först efter att tyska styrkor, med den framtida fältmarskalken Erwin Rommel, anlänt kunde de österrikisk-ungerska styrkorna bryta igenom de italienska linjerna och inta Venedig. Oroade över situationen skickades en brittisk-fransk expeditionskår till Italien, offensiven som innan dess kört fast av sig själv slutade även den i ett fiasko för alla involverade.
Sett ur denna synvinkel har förstås Mårtensson rätt, men hur ofta talar massmedia om veteranerna från dessa slagfält och deras upplevelser? Vi är mycket väl insatta, främst kanske genom den uppsjö av filmer och böcker som trots allt getts ut, i hur livet på Västfronten tedde sig. Men hur många kan ärligt säga att de läst eller hört något om striderna i Alperna, strider som kunde föras på flera tusen meters höjd och där stensplitter var mer fruktat än granaterna?
Så visst, Mårtensson har rätt, men ändå fel…
Källa: Minnet grumlas och detaljerna försvinner
En annan orsak till det svenska ointresset är att kriget aldrig blev personligt, till skillnad från det andra världskriget som utkämpades runt Sveriges gränser utkämpades det första världskriget förhållandevis långt borta från de svenska gränserna. Med undantag för Tyskland saknades också en bred folklig känsla av brödraskap med de involverade, och även om det säkerligen återfanns stor sympati med befolkningen i Belgien går det inte att jämföra med sympatin för Finland, Norge och Danmark under det andra världskriget.
Till skillnad från den debatt som förts i böcker, avhandlingar och debattsidor om Sveriges hållning under det andra världskriget, så är det fruktansvärt tyst om Sveriges hållning under det första världskriget. Även om Sverige drabbades hårt, såväl underhållsmässigt som ekonomiskt av kriget, så får man leta länge, och ofta till ingen nytta, om man vill hitta något om Sveriges hållning visavi de krigförande under det första världskriget. Inte ens efterdyningarna till kriget, då flera höga tyska militärer, däribland Erich Ludendorff (som tillsammans med Otto Bismarck bokstavligen styrt Tyskland under de sista åren) gömde sig en kortare tid i Sverige innan han avslöjades, debatteras speciellt mycket i svensk media. Med detta i åtanke är kanske Mårtenssons slutsats korrekt, tyvärr stämmer den inte allt för väl överens med bilden i det övriga Europa…
För i både Storbritannien, Belgien och Frankrike är minnet fortfarande levande, inte minst i Frankrike där majoriteten av striderna på västfronten utkämpades. Inte nog med att stora delar av östra och norra Frankrike är fulla av kyrkogårdar från de båda krigen, spåren från det första världskriget gör sig fortfarande påmind. Inte nog med att de fysiska spåren, i form av skyttegravar, befästningar och övergivna samhällen finns kvar, kriget gör sig påmind genom att man vid t.ex. vägbyggen gräver upp odetonerade bomber eller gravar från kriget. I varje fransk stad, samhälle eller by finns något centralt placerat monument över stadens stupade från kriget och så vidare i all oändlighet. Även om kriget blev fruktansvärt kostsamt för fransmännen, så upprepades inte debaclen från det fransk-preussiska kriget (1870-71) och invasionen av Frankrike 1940. Till skillnad från de två ovan nämnda krigen kunde faktiskt fransmännen, trots enorma förluster i dödade och skadade, undvika att tyskarna intog Paris. Slaget vid Verdun, ett av världshistoriens blodigaste slag, ses än idag av fransmännen som en av deras militärs största bedrifter, och från en ”neutral åskådare”, den enda.
Även om Storbritannien, med undantag för några bombräder utförda av tyska Gothabombflygplan och zeppelinare, som aldrig drabbades av kriget fysiskt är minnet i allra högsta grad levande. De brittiska soldaternas upplevelser i skyttegravarna levnadsgörs i åtaliga böcker, till och med i fantasylitteraturen, och avhandlas i såväl filmer som tv-serier, t.ex. Monty Pythons ”Meningen med livet” eller ”Black Adder goes forth”. Precis som fransmännen högtidlighåller sina offer, så högtidlighålls de brittiska, och minnet av vad som hände majoriteten av Kitschners frivilligarmé är i allra högsta grad levande. Från en militärhistorisk synvinkel så ligger visserligen fokus på andra världskriget, men de brittiska insatserna vid Paschendale och Ypres är populära ämnen för brittiska militärhistoriker.
Men minnet av kriget begränsas inte bara till segrarna, utan också förlusterna. I Australien och på Nya Zeeland högtidlighålls minnet av debaclet vid Gallipoli, hundratals australier och nya zeeländare reser varje år till Turkiet för att besöka slagfälten för att själva se vad deras släktingar fick utstå.
Mårtensson har förstås dock rätt i sak, men nyttjar kanske fel konflikt och i ännu högre grad slagfält. Det finns förstås en orsak varför kriget på engelska heter ”The great war”, och dess effekter anses i största allmänhet av historiker på kontinenten och på de brittiska öarna som 1900-talets utan tvekan viktigaste händelse.
De brittiska, franska, belgiska och tyska uppoffringarna på västfronten är som sagt allmänt, även i Sverige, kända. Men det finns dock slagfält som idag helt glömts bort, till och med av de inblandade, t.ex. striderna runt floden Izno längs den Österrik-ungerska gränsen mot Italien eller kampanjen på Östfronten. Trots att skyttegravskriget i Alperna var lika hemskt, kanske till och med värre, som det på Västfronten är det idag helt bortglömt, och skulle det inte varit för att en viss framtida tysk fältmarskalk och italiensk diktator deltog i striderna skulle de nog varit helt bortglömda.
Jag är inte speciellt rädd för att minnet av skyttegravskriget på västfronten ska försvinna, det hade alldeles för stor inverkan på deltagarna för att inte glömmas. Till skillnad från striderna på Östfronten och längs Izno så fanns det till slut en uttalad segrare, både kriget i alperna och på östfronten saknade en egentlig segrare. Tyskarna kunde visserligen tvinga ryssarna, som vid det här laget styrdes av Lenin, till förhandlingsbordet, men bläcket på fredsavtalet hade knappt torkat innan Tyskland själva tvingades kapitulera. Kriget i alperna hade inte heller någon uttalad segrare, de italienska försöken att bryta igenom de österrikisk-ungerska linjerna var fullständigt misslyckade. Men inte heller de österrikisk-ungerska insatserna var mycket att hurra för, vilket visserligen kan förklaras med att lejonparten av trupperna bestod av reservförband. Först efter att tyska styrkor, med den framtida fältmarskalken Erwin Rommel, anlänt kunde de österrikisk-ungerska styrkorna bryta igenom de italienska linjerna och inta Venedig. Oroade över situationen skickades en brittisk-fransk expeditionskår till Italien, offensiven som innan dess kört fast av sig själv slutade även den i ett fiasko för alla involverade.
Sett ur denna synvinkel har förstås Mårtensson rätt, men hur ofta talar massmedia om veteranerna från dessa slagfält och deras upplevelser? Vi är mycket väl insatta, främst kanske genom den uppsjö av filmer och böcker som trots allt getts ut, i hur livet på Västfronten tedde sig. Men hur många kan ärligt säga att de läst eller hört något om striderna i Alperna, strider som kunde föras på flera tusen meters höjd och där stensplitter var mer fruktat än granaterna?
Så visst, Mårtensson har rätt, men ändå fel…
Källa: Minnet grumlas och detaljerna försvinner
1 comment:
Bra skrivet, jag lyfter på hatten. Jag vill bara komplettera litet av det Du säger om kriget på östfronten och i synnerhet Österrike vs. Italien: Nej, detta är ingalunda försvunnet i dammiga arkiv. Det finns en mängd utomordentligt välgjorda tyska och österrikiska TV-dokumentationer, enastående i sina kritiska och väl avvägda kommentarer. Historiska dokumentationer om WW1 löper regelmässigt i de tyska TV-kanalerna som vänder sig till ett intellektuellt mera anspråksfullt auditorium. Härtill kommer spelfilmslånga dokumentationer om Wilhelm II, den förste statsmann som lät filma sig i alla upptänkliga situationer. Men uppenbart finns inget interesse för TV i Sverige att köpa in dylika produktioner. Eller att publikinteresset, efter att man genomgått flum-skolan, inte finns. Eller - eftersom tyska är ett svårt språk som endast behärskas av ett fåtal i Sverige - förståelsen av det som skildras i dokumentationerna överskrider den mentala kapaciteten hos de betänkandebehöriga medieansvariga.
Post a Comment