Av de mängder med kristna sekter som var aktiva under Medeltiden, så är det få som blivit så mytomspunna som katarerna, en inte helt obetydlig kristen sekt med bas i södra Frankrike. För även om den katolska kyrkan effektivt utplånat katrerna runt början av 1300-talet, så levde berättelserna och arvet från katerarna kvar. Än idag gör de sig påminda, inte minst i legender med medeltida anor, och de figurera i den pseudovetenskapliga boken ”The Holy blood and the Royal grail” av Micheal Baignet, Richard Leigh och Henry Lincon, en bok som inspirerat såväl Dan Brown som Umberto Eco.
Arvet från de franska katarerna slutar dock inte där. Det svenska ordet kättare, det vill säga en person med en från det förhärskande samfundet avvikande trosuppfattning, påstås härröra från det grekiska ordet ”katharos” (ren), vilket också var beteckningen katerarna använde på sig själva.
Denna från början obskyra sekt spreds under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet snabbt över Västeuropa, något som förstås oroade den katolska kyrkan. Så oroad av dess snabba spridning blev till påven Innocentius III, att han dels lät den bli en av inkvisitionens första offer, och 1209 såg sig tvungen att utropa ett korståg mot dem.
Men vilka var då dessa katarer, och vad var det de förespråkade som många uppenbarligen uppfattade som attraktivt, men som av många sågs som samhällsomstörtande och hädiskt? För att besvara dessa frågor, och andra, måste vi lämna datorn och 2000-talet för att återvända till 1100-talets Frankrike. Här tar nämligen vår historia sin början…
Katarernas ursprung
Tyvärr måste vi konstatera att vi idag vet väldigt lite om katarernas ursprung, få katariska skrifter har överlevt fram till modern tid. Det lilla som dock är bevarat är dock av tveksam bakgrund, mycket är skrivet av deras religiösa antagonister och de katariska skrifter som trots allt överlevt till modern tid säger lite eller inget om dess tidiga historia. Om detta beror på att den katolska kyrkan var framgångsrik i sina försök att stampa ut katarerna, eller om sekten helt enkelt byggde sin predikan runt muntliga berättelser är svårt att säga. Med tanke på regionens traditioner av kringresande trubadurer, av vilka många var populära vid Europas hov, är det inte helt otänkbart att anta att man använde sig av muntliga berättelser än nedskrivna.
Det som trots allt överlevt krig och inkvisitionen sprider inget ljus över sektens ursprung, och istället tvinga historiker och religionshistoriker försöka finna svaret någon annanstans. De tidigare teserna om att katarerna påverkats av gnostiska och manikeiska läror, har idag fått gett vika för tesen att de på något sätt influerat ifrån Östeuropa. Den främsta kritiken mot de tidigare teserna är att både gnostiska och manikeiska läror sedan länge varit utrotade i Västeuropa, de sista resterna försvann redan under 600- eller 700-talet, och katarerna dyker först upp under 1100-talet.
Istället har alltså forskningen sökt svaret i östra Europa, här var kontakterna med gnostiska och manikeiska läror mer levande, och en av förvaltarna tros vara bogomilerna. I likhet med katarerna är deras ursprung svårt att avgöra, få källor har överlevt och det mesta härrör från deras religiösa antagonister. Bogomilerna, troligen döpt efter sin grundare den bulgariske prästen Bogumil (eller Bogomil), var en kristen sekt med starka manikeiska drag som växte fram i Bulgarien under 900-talet, och som successivt spreds på Balkan och i Ryssland. Framväxten sågs dock inte speciellt positivt av Konstantinopel, och redan i mitten av 900-talet avrättades Bogomil som kättare på order av den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus. Under 1000-talet sprids Bogomils läror västerut, och det är troligt att de nådde södra Frankrike via Italien.
De flesta forskare är dock eniga om att sekten tidigast kan ha bildats i slutet av 1000-talet, och att dess läror uppenbarligen spreds snabbt. Redan 1143 nämns det i ett överlevande dokument att det bildats en katarisk församling i Köln, och att dess läror spreds i Rhendalen. Det mest slående beviset för kopplingen mellan katarerna och bogomilerna är dock synoden i det sydfranska samhället Saint-Félix-Lauragais 1167. Förutom katariska biskopar från Languedoc och Lombardiet i Italien deltog även den bogomiliske påven Nicetas, som troligen måste varit imponerad över hur snabbt katarernas läror spritts över Europa.
Nu fann det dock andra som inte var lika imponerade, speciellt många inom den katolska kyrkan såg katarernas snabba spridning och läror som farliga. Men det var inte de enda som började bli oroliga, även det världsliga styret såg på katarerna som en säkerhetsrisk, och som ett potentiellt hot mot deras försök att stärka centralmakten.
Men vad var det då som katarerna förespråkade, och varför såg den katolska kyrkan med oro på utvecklingen? Det var ju knappast så att katarerna inte var kristna, och nyandliga rörelser hade tidigare haft stor inverkan på den katolska kyrkan. Under slutet av 900-talet hade klostret i Cluny vitaliserat den katolska kyrkan, påverkat kristna teologer, blivit förebild för nya kloster runt om i Europa och varit lärosäte för många påvar. Med detta i åtanke torde givetvis den katolska kyrkan välkomnat katarerna, men istället sågs de som en fiende och utmålades snabbt som heretiker vars läror måste utplånas.
Vad var det då som retade upp och skrämde den katolska kyrkan så mycket, ja det kommer vi återkomma till imorgon!
No comments:
Post a Comment