Tuesday, May 18, 2010

En diktators fall – del 4

Med kriget i Spanien i full fart och annekteringen av Österrike så tändes ytterligare en oroshärd i Europa, och för sista gången i historien fick Mussolini sola sig i omvärldens beundran och tacksamhet. Under sommaren 1938 höjdes temperaturen i Europa ytterligare ett steg, Hitlers aggressiva utrikespolitik hade redan renderat i att det tyska riket återockuperat Rhenlandet (som enligt Versaillesfördraget skulle vara en demilitariserad zon), påbörjat en kraftig upprustning av den tyska armén och annekterat Österrike, men av olika skäl hade den brittisk-fransk-italienska alliansen som tidigare garanterat att Versaillesfördraget efterföljdes spräckts. I spåren av invasionen av Etiopien och inbördeskriget i Spanien hade Italien successivt glidit bort från den fransk-brittiska alliansen och börjat ty sig mer med Tyskland, som Mussolini hoppades skulle ge honom mer än vad britterna och fransmännen gjort. Det är också möjligt att anta att Mussolini helt enkelt insåg, om än felaktigt, att de båda västliga demokratierna var svaga och att framtiden tillhörde de dynamiska samhällsordningar som nu växte fram i Tyskland, Italien, Spanien och i Sovjetunionen. Inför hotet från Sovjetunionen, som Italien ändå bibehöll en viss kontakt med, som Mussolini förr eller senare skulle sluta med en konflikt mellan fascismen och socialismen, gällde det att välja sina allierade noga. Mussolini valde Tyskland och Hitler, trots starka protester från såväl armén som fascistpartiet, som heller – av rent historiska och kulturella orsaker – såg en närmare allians med Frankrike.
Fram till sommaren 1938 hade Mussolinis anseende utomlands sakta men säkert urholkats, invasionen av Etiopien hade mött massivt motstånd, speciellt efter nyhetsrapporteringarna om att italienskt flygvapen använt stridsgas. Italiens försök att påpeka att man avskaffat slaveriet och påbörjat en modernisering av Etiopien vann få, om än ett antal, vänner internationellt. Italiens allt mer öppna relation med Tyskland, speciellt efter annekteringen av Österrike, väckte såväl frågor som oro bland både britterna och fransmännen, som fram till mitten av 1930-talet sett Mussolini som en nära och viktig allierad. Hitler å sin sida såg Italien också som en viktig allierad, inte minst på grund av stödet i och med annekteringen av Österrike, och nu tänkte Hitler nyttja Mussolini i ytterligare ett försök att utöka riket, den här gången i det nybildade Tjeckoslovakien.

Efter det stora kriget hade Tjeckoslovakien bildats av resterna av det Österrikisk-Ungerska imperiet, och innehöll vid sidan av majoritetsbefolkningen tjecker och slovaker en stor minoritet tyskar. Dessa återfanns främst i den del av riket som kallades Sudetenland, vilket dels var det nybildade rikets industriella hjärta och en vital del i landets försvarslinje som anlagts i området. Även om de etniska konflikterna i Tjeckoslovakien aldrig utmynnade i samma våldsamheter som de i Jugoslavien, så fanns det en stark separatisk rörelse bland såväl slovaker som tyskar. Den tysktalande befolkningen, som i många fall (i likhet med andra grupper av etniska tyskar) hade bott i området sedan Medeltiden, var inte alls road av att inte längre lyda under tysktalande överhöghet, utan slavisk. Precis som i många andra Östeuropeiska länder växte sig nazistpartiet, speciellt i och med Hitlers tal om att ena alla tysktalande i ett land, starkt i Tjeckoslovakien. Oroade av utvecklingen höll de tjeckoslovakiska myndigheterna koll på de lokala nazisterna, som likt sina österrikiska kollegor fick såväl ekonomiskt som moraliskt stöd från Tyskland. Under sommaren 1938 började pressen i Tyskland att rapportera om tjeckoslovakiska övergrepp på den tysktalande befolkningen, som bara önskade att få tillhöra Tyskland. Hitler krävde att Sudtenland skulle återbördas till riket, även om regionen aldrig tillhört Tyskland utan Österrike-Ungern, något som regeringen i Prag givetvis inte alls tänkte godkänna. Försöken att hota tjeckerna, vilket man gjort med framgång i Österrike, visade sig tämligen misslyckade, och tjeckerna vände sig nu till sina allierade i Frankrike för att få hjälp. Tyvärr för den tjeckoslovakiska regeringen, skulle detta visa sig vara ett allvarligt missgrepp.
Efter det stora krigets slut hade Frankrike lagt ner stora ekonomiska och politiska resurser på att skapa en rad buffertstater mot såväl Sovjetunionen som Tyskland. Med lite lock och mycket pock, ofta i form av omodern fransk utrustning, hade fransmännen skapat en allians mellan Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien. Men under 1930-talets finansiella kris hade Frankrike, i takt med att deras ekonomi gick i stå och de militära resurserna behövdes inför byggandet av Maginotlinjen, hade fransmännen tappat mycket av sitt inflytande i regionen. Istället hade både Tyskland och Italien tagit över denna roll, men tjeckerna förlitade sig trots detta på att fransmännen skulle bistå dem, speciellt som tjeckerna bistått fransmännen i att krossa det socialistiska upproret i Ungern efter kriget.
Men det var inte bara Frankrikes utrikespolitiska spelrum som hade skadats av krisen, även inrikespolitiskt var landet i akuta problem, inte minst sedan utbrottet av det spanska inbördeskriget. För även den franska vänsterregeringen under ledning av Blum stödde republikens kamp mot nationalisterna, var det en farlig väg att vandra. Kriget i grannlandet hade ökat de politiska motsättningarna i landet, som dessutom förvärrades av de allt mer försämrade ekonomiska läget och många oroade sig att Frankrike kunde vara nästa land att drabbas av ett förödande inbördeskrig. Det var också ett land där minnet från det första världskriget fortfarande var levande, speciellt eftersom landet tagit den värsta stöten under kriget.
Men inte heller britterna, som även dessa lovat den nybildade staten sitt stöd, var i bättre form. Även om landet inte led av samma inrikespolitiska handlingsförlamning som Frankrike, var det knappast i något bättre skick. Den brittiska ekonomin, som aldrig egentligen repat sig efter första världskriget, var milt sagt i ett bedrövligt skick vilket lett till stora neddragningar inom militären. En tämligen högljudd och politiskt sett inflytelserik fredsrörelse hade också lett till besparingar inom armén, som trots detta var tvingade att beskydda det världsomspännande imperiet. Till råga på allt började utvecklingen i Sydostasien, där den japanska expansionen i Kina tilltagit, förvärras och krävde uppmärksamhet samtidigt som utvecklingen i Europa var minst lika oroande. Till detta ska läggas det faktum att Italien, som ägde en på pappret massiv flotta, inte längre var att lita på och kunde utgöra ett hot mot de brittiska intressena i Nord- och Östafrika.
När så nyheten om utvecklingen i Tjeckoslovakien nådde fransmännen och britterna väckte detta förstås stark oro, vare sig den brittiska eller franska armén var kapabel att utföra någon som helst större offensiv. Det fanns även frågor rörande huruvida Tjeckoslovakien var värt ett nytt krig, miljontals unga britter och fransmän hade stupat för Serbiens och fredens skull, och skulle nu alla dessa offer vara meningslösa? Både britterna och fransmännen verkar dock, till skillnad från efterkrigstidens historieskrivning, varit medvetna om att krig förr eller senare skulle vara oundvikligt, men att nu inte var tidpunkten. Både britterna och fransmännen uppmanade tjeckerna att inte provocera tyskarna, och försöka gå med på några av deras krav för att försöka förhala processen.

Det brittisk-franska förslaget var förstås inte alls vad tjeckerna hoppats på, men i takt med att Hitler och Nazitysklands utspel blev allt hårdare, så började också britterna och fransmännen att öppet stödja tjeckerna. Europa stod på tröskeln till krig, och i Berlin började många tyska militärer allvarligt oroa sig för utvecklingen, den tyska krigsmakten var långt ifrån kapabel att invadera Tjeckoslovakien och i ännu mindre grad att föra ett tvåfrontskrig. Hitler var förstås dock inte alls nöjd med de tyska generalernas missmod, men i takt med att både britterna och fransmännen verkade sätta ner sina fötter, tvingades Hitler ta till diplomatin för att lösa konflikten.
Han vände sig till Mussolini, som fortfarande hade ett visst inflytande hos både britterna och fransmännen och bad honom medla i frågan. Mussolini som sett utvecklingen med viss fasa, landet var under inga som helst omständigheter redo för en större konflikt och armén slickade fortfarande såren efter den framgångsrika invasionen av Etiopien. Med viss möda tog han kontakt med både britter och fransmän och lät meddela att Hitler önskade förhandla om utgången av konflikten, något både britterna och fransmännen nappade på. Även om många britter och fransmännen sympatiserade med tjeckerna, så var det också många som var tveksamma till att offra livet för ytterligare ett avlägset och mer eller mindre okänt land. Så möttes då Europas fyra stormakter, till Stalins stora förtret fick inte Sovjetunionen delta (trots att landet sagt att man skulle beskydda tjeckernas gränser med våld om så krävde), München där man, utan tjeckoslovakiskt deltagande (deras representanter fick sitta utanför förhandlingsrummet), diskuterade frågan. Hitler gjorde stor sak av den tysktalande befolkningens utsatthet, och fullt medveten om situationen gick britterna och fransmännen med på det italienska (eller egentligen tyska) förslaget om att landet skulle delas. En internationell delegation skulle sändas till Tjeckoslovakien, och där besöka det omstridda området för att utröna vilka områden som var behäftade med en majoritet tysktalande. Dessa områden skulle sedan överföras till Tyskland, och den nya gränsen respekteras. Hitler var förstås inte alls road, hans förväntade invasion av det lilla landet hade spolierats, men utan vidare stöd var han tvungen att acceptera budet.
Efter förhandlingarna avslutats fick de brittiska och franska deltagarna förklara utgången för de tjeckiska, som förstås inte alls förstod vitsen med hela processen. Britterna och fransmännen förklarade också att tjeckerna borde gå med på det hela, då vare sig britterna eller fransmännen tänkte stödja dem militärt. I ett slag hade den Tjeckoslovakiska staten förlorat stora delar av sin industri och sina försvarsanläggningar, tiotusentals tjecker som bodde på fel sida om den nyuppdragna gränsen fick lämna sina hus och egendomar och tyska trupper kunde under folkets jubel marschera in över gränsen.
För Mussolini blev Münchenkonferensen en stor framgång, och även om det var tyskarnas förslag så var det han som fick sola sig i glansen från att ha avvärjt ett nytt stort europeiskt krig och en stor folkmassa slöt upp för att hylla Italiens ledare i Rom. Liknande scener utspelades även i Frankrike, där den franske utrikesministern Daladier dock missnöjt trodde att folkhopen som samlats på flygplatsen skulle lyncha honom och Storbritannien där den brittiske statsministern Chamberlain viftade med ett dokument och talade om ”fred i vår tid”.

Även om folket jublade över avtalet, så fanns det gott om personer som insåg att avtalet i München bara var en respit, och att krig förr eller senare hotade slita sönder kontinenten. Tyvärr tog vare sig britter, fransmän eller italienare tillfället i akt att försöka använda den tid man vunnit, utan Mussolini fortsatte att slösa dyrbara råvaror i inbördeskriget i Spanien. Bristen på råolja var vid det här laget så dålig att flera övningar fick ställas in, samtidigt som den italienska armén nu på allvar började planera inför en eventuell konflikt mot britterna och fransmännen i Nordafrika. Den italienska armén, som vi talade om i det första inlägget, var i många avseenden anpassad för att förhindra en invasion genom alperna, inte ett – förhållandevis – modernt krig i Nordafrika med större krav på mobilitet och pansarförband.
När så Hitler i början av 1939 valde att ockupera resten av Tjeckoslovakien, samtidigt som Slovakien utropades till självständig (egentligen en tysk marionettregim) så var dock gränsen nådd för britterna och fransmännen. I Italien började nu många oroa sig över den allt tätare kontakten med tyskarna, speciellt Mussolinis svärson och utrikesministern Ciano, som motsatte sig en närmare allians med Tyskland och tämligen omgående kom att avsky den tyske utrikesministern Ribbentrop (vilket i princip var ömsesidigt). Hans något utsvävande privatliv, som uppkomling och ingift med familjen Mussolini (han var gift med favoritdottern Edda), så sågs hans av många av det äldre gardet som en som bara hoppat på framgångståget och nu gjorde karriär genom sitt giftermål. Sitt något glamorösa liv till trots så hade Ciano en nykter inställning till utvecklingen, och hans dagbok – som lyckligtvis bevarats till eftervärlden – ger en förhållandevis intressant inblick i tiden för krigsutbrottet.
Mitt i allt det här utrikespolitiska maktspelet, som Italien nu deltog i, så nåddes Mussolini av oroande nyheter. Den albanske kungen Zog, som i princip var en italiensk marionett, började visa tecken på ökad självständighet visavi Italien, och vägrade betala de lån han fått av italienarna. En rosenrasande Mussolini, som bara veckor innan kunnat välkomna de italienska trupper som slagigts i Spanien, krävde att militären skulle agera. Motvilligt, den italienska armén hade fortfarande inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien och interventionen i Spanien hade ytterligare urholkat den svaga armén, började man påbörja arbetet med att invadera Albanien. Dock gick själva invasionen av det lilla landet tämligen smärtfritt, ett hundratal albaner och ett tjugotal italienare dödades under de fåtaliga striderna och landet annekterades utan några egentliga internationella protester (omvärlden hade fullt upp med annat). Det italienska imperiet hade nu utökats, men i likhet med flera av sina övriga egendomar var Albanien tämligen fattigt på råvaror och interventionen kostade troligen mer än vad den genererade. Den albanske kungen lyckades dock undkomma, och kunde tillsammans med en mindre armada sportbilar bege sig till säkerheten i Jugoslavien.

Efter den tyska annekteringen av Tjeckien vände sig Tyskland nu först till Lettland, som utan större protester lämnade ifrån sig den lilla hamnstaden Memeln, och sedan mot Polen. Samma retorik som nyttjats i kampanjen för den tyska befolkningen i Sudetenland återanvändes, men nu var vare sig britterna eller fransmännen speciellt intresserade av att förhandla. Utvecklingen följdes med stor oro i Rom, och Mussolini lät tämligen omgående förklara sin ståndpunkt i frågan, att Italien saknade möjlighet att involvera sig i en ny konflikt. Under de sista hetiska svarta sommaren, som den kallats, tog Mussolini återigen på sig manteln som fredsmäklare. Men nu hade britterna och fransmännen tröttnat, och sökte – om än halvhjärtat – stöd hos Sovjetunionen, som motsatt sig den tyska annekteringen av Sudetenland. Förhandlingarna med den ryske utrikesministern Molotov, som under sommaren ersatt den mer västvänlige Litvinov, gick dock trögt, främst på grund av sovjetiska kraven på att få korsa den polska gränsen, något som polackerna (vilka säkerligen anade både en och två ugglor i vassen) motsatte sig.
Mitt under dessa förhandlingar valde så till slut britterna och fransmännen att skicka en delegation till Moskva för att försöka öka hastigheten, men väl framme slog bomben ner i Moskva, Berlin, Paris, London och – allra mest i – Rom. Tyskland och Sovjetunionen, de två ärkefienderna som i princip gjort allt för att svartmåla den andre, hade slutit ett nonaggressionsavtal. Mussolini var likt stora delar av Europas befolkning mållös, och luften gick i princip ur de fredstrevare som Mussolini (delvis på uppdrag av tyskarna) skickade ut. Den 1 september 1939 korsade så tyska styrkor den polska gränsen, det tysk-polska kriget påbörjades och med det började det andra världskriget, ett krig som Mussolini väntat på, men var ack så oförberedd på…

Monday, May 17, 2010

En diktators fall – del 3

Kriget i Abessinien, eller Etiopien som det heter idag, hade visserligen varit en militär framgång, och Italien hade fått hämnd för förlusten vid Adowa, men hade samtidigt skadat bilden av Italien och Mussolini. Trots att både de brittiska och franska utrikesministrarna mer eller mindre godkänt planerna, hade invasionen väckte stor indignation i Europa och USA, speciellt efter rapporter om hur italienska flygvapnet bombade de etiopiska styrkorna med stridsgas. Att de flesta kolonialmakter, även under mellankrigsåren, inte direkt kunde påstås vara oskyldiga till liknande övergrepp talades det däremot mindre om. Kriget i Abessinien innebar dock att den spricka som nu började uppträda mellan det brittisk-franska samarbetet med Italien blev allt större och större. Irriterad över den, i Mussolinis ögon omotiverade, handelsblockaden mot Italien, började han nu vända sig allt mer åt Hitler och Nazityskland. De tidigare nedlåtande uttalandena om Tyskland och dess Führer tonades ner, samtidigt som Mussolini började anamma en mer nazistisk retorik i sina tal. Alliansen mellan de båda länderna var dock än så länge långt borta, ett tämligen misslyckat besök (som vi redan varit inne på) mellan de båda öppnade för att klyftan mellan segermakterna trots allt skulle kunna överbryggas, men precis när omvärldens intresse för utvecklingen i Etiopien avtagit, bröt nästa konflikt ut…

Spanien hade under 1900-talet drabbats hårt av såväl ekonomisk som politisk instabilitet, statskupper och revolter hade följts av instabila civila regeringar utan någon större möjlighet att lösa landets enorma problem. Den finansiella krisen i slutet av 1920-talet hade förstås inte minskat problemen, och det politiska våldet mellan höger- och vänstermiliser var återkommande problem, såväl i städerna som på landsbygden. Under 1930-talet förvärrades läget, på landsbygden gick många av hundratusentals jordlösa bönderna ut i strejker eller ockuperade mark från några av landets storbönder, samtidigt som strejkerna avlöste varandra i städerna. Den spanska centralmakten var i stora drag oförmögna att motverka, i vissa fall bidrog man själv, att våldsspiralen förvärrades, och polisens agerande i samband med strejker och jordockupationer var ofta tämligen våldsamma. När så det vänstersinnade Folkfronten, en sammanslagning av olika vänsterpartier, vann valet till riksdagen (Cortez) 16 februari 1936 förvärrades läget ytterligare, och många fruktade att landet var på väg mot inbördeskrig. Oroade över Folkfrontens krav på förstatligande av företag och massiva jordreformer gav god jordmån åt stöd för en statskupp, något som delvis hade stöd bland den spanska officerskåren och militären.
Trots att den spanska militären knappast imponerade på många utländska bedömare, var den behäftad med en enorm mängd officierare, vilka nu oroade sig över att deras befogenheter och fördelar skulle dras in. När så den monarkistiske ledaren José Calvo Solelo mördades den 13 juli 1936 i Madrid beslöt sig upprorsmakarna att slå till, under ledning av tre generaler skulle den spanska armén hissa upprorsfanan och avsätta Folkfronten och tillsätta en konservativ regering. Den 17 juli bröt så statskuppen ut, men den hastigt dåligt planerade och koordinerade kuppen blev ett fiasko, och i många områden mötte militären hastigt i hoprafsade vänstermiliser som slog ner upproret. I såväl Barcelona som Madrid greps hundratals personer som misstänktes stödja upproret, varav många avrättades. Endast i de områden där kuppmakarna hade ett förhållandevis starkt stöd, främst då i södra och västra delarna av landet, blev kuppen framgångsrik och motståndet obetydligt. När dagen så var till ända var Spanien ett splittrat land, samtidigt som utgångsläget för kuppmakarna såg allt annat än speciellt ljust ut. Stora delar av landet var i händerna på Folkfronten, eller republikanerna som de senare skulle kallas, medan majoriteten av kuppmakarnas trupper befann sig i de spanska kolonierna i Nordafrika utan att egentligen ha någon möjlighet att ta sig till fastlandet, där de behövdes.
I ett desperat försök att få hjälp vände sig kuppmakarna till Italien och Tyskland, som ansågs kunna vara sympatiska till kuppmakarnas sak. Hitler verkade inledningsvis tämligen ointresserad, men efter löften om lukrativa handelsavtal med kuppmakarna (eller nationalisterna som de också kallades), valde Hitler att skicka såväl utrustning som trupper till Spanien. Detta stöd blev i inledningsfasen, speciellt som tyskarna skickade transportflygplan till Nordafrika för att transportera över Francos trupper till Spanien, vitalt för nationalisterna. Efter detta bidrog tyskarna, med undantag för personal från Luftwaffe, primärt med att utbilda spanska soldater att använda tysk utrustning. Men om Hitler varit en tämligen ovillig aktör, var Mussolini mer än villig att bistå nationalisterna.
Han skickade såväl utrustning som stora mängder trupper till Spanien, men till skillnad från Hitler var hans krav på motprestationer snudd på obefintliga. Tusentals italienska soldater, under täckmanteln att de var frivilliga, skickades (mer eller mindre ofrivilligt) till Spanien för att bistå nationalisterna. Den italienska armén som definitivt inte återhämtat sig från invasionen av Etiopien sattes genast på hårt prov, och efter att den italienska expeditionskåren besegrats, bland annat av landsflyktiga italienare, utför Madrid krävde Mussolini bättring.

Medan Italien, Tyskland och Sovjetunionen (som snabbt lade beslag på den spanska guldreserven) mer eller mindre öppet visade sitt deltagande i konflikten, var övriga europeiska länders regeringar mer splittrade, något som definitivt visas av utvecklingen i Frankrike. Här hade den spanska folkfrontens systerorganisation, den franska versionen under Léon Blum vunnit valet. Men oroad över att konflikten, som splittrade den franska befolkningen, skulle spridas över Pyrenéerna, intog Blum en milt sagt ambivalent hållning till de spanska republikanerna. I Storbritannien låg däremot sympatierna, åtminstone från de konservativas sida, tämligen öppet på Franco, och berättelser om vänstergruppernas övergrepp skrämde många. Men oavsett sympatier, så var både britterna och fransmännen ovilliga att se att konflikten spreds, och drev därför igenom ett förslag om att försöka minska tillförseln av vapen till de stridande. Det brittisk/franska förslaget urholkades dock tämligen omgående av det faktum att Sovjetunionen inte var medlem av Nationernas förbund, och att både Italien och Tyskland deltog i att blockera tillförseln av utrustning till Spanien.
Det massiva stödet från Italien gav dock inte riktigt den effekt man önskat, Franco som efter att hans medkonspiratörer avlidit, tagit över rollen som nationalisternas ledare, verkade inte alls speciellt hörsamma de italienska och tyska kraven på att snabbt avsluta konflikten. Istället gick han metodiskt tillväga för att ta kontroll över landet, mitt under denna brinnande konflikt skakades dessutom republiken av ett – om än kort – eget inbördeskrig, där anarkister och syndikalister drabbade samman med det kommunistiska partiet som successivt – med sovjetisk hjälp – tagit över styret av republiken. Landsdel efter landsdel erövrades av nationalisterna, och den 1 april 1939 kapitulerade de sista kvarvarande republikanska trupperna.
För Mussolini var Francos seger efterlängtad, och även om effekten inte blev något djupare samarbete mellan Spanien och Italien så cementerade kriget däremot samförståndet mellan Mussolini och Hitler. Mitt under det brinnande kriget så började Hitler, som av respekt och oro för Mussolinis reaktion, återigen börjat intressera sig för utvecklingen i Österrike. Här hade Dollfuß efterträts av Kurt Schuschnigg som rikskansler, efter några år av underjordisk verksamhet så ökade det österrikiska nazistpartiet sina aktiviteter. Oroad över utvecklingen förbjöd Schuschnigg partiet, vilket bara ledde till att många medlemmar flydde över gränsen till Tyskland och fortsatte verksamheten därifrån. I samband med det tidigare beskrivna mötet i Berlin lät dock Mussolini förklara att han tagit sin hand från Österrike, på villkor att Hitler släppte planerna på att införliva Sydtyrolen i Tyskland. Hitler ansåg detta ett litet pris att betala, och den 12 mars 1938 marscherade tyska trupper in över den österrikiska gränsen mot Tyskland. Omvärlden häpnade, men både Frankrike och Storbritannien var upptagna med sina egna problem, och hade tack vare Italiens passivitet ingen egentlig möjlighet att agera annat än att fördöma Hitlers tilltag.
En överlycklig Hitler ringde senare samma dag upp Mussolini, och tackade honom för sitt stöd och att han aldrig skulle glömma detta, ett löfte han faktiskt höll. För Mussolini var invasionen av Österrike förstås lite av en nesa, speciellt med tanke på det tidigare agerandet och att Tyskland nu på allvar fick in en fot i ett område Italien sett som sin exklusiva intressesfär. Det innebar dock inte slutet för Mussolinis internationella karriär, utan den skulle faktiskt vinna ytterligare en dimension, och det i samband med krisen runt Tjeckoslovakien…

Friday, May 14, 2010

En diktators fall – del 2

Trots den efterföljande alliansen med Nazityskland, så väckte utnämningen av Adolf Hitler till rikskansler den 30 januari 1933 inga större glädjeyttringar, snarare tvärtom. Den nye tyske rikskanslerns tal om att ena alla tyskar i ett rike oroade Mussolini av flera skäl, främst kanske på grund av den tyska minoritet som återfanns i Sydtyrolen, men också på grund att det riskerade att inkräkta på italienarnas intressen i Östeuropa. Det skulle inte dröja länge innan de frostiga relationerna mellan Tyskland och Italien blev iskalla, och Mussolinis agerande renderade i ett ökande internationellt anseende.
Utnämningen av Hitler till rikskansler väckte förstås både oro och glädje i Europa, och ett land där utvecklingen i Tyskland följdes noga var Österrike. Efter det stora kriget hade det forna imperiet, som styrt över stora delar av de centrala och sydöstra delarna av Europa, splittrats upp i en rad mindre stater. Omvandlingen från imperium till en obetydlig småstat hade blivit traumatisk för österrikarna, och precis som många andra länder hade åren efter kriget varit oroliga med våldsamma sammandrabbningar mellan höger- och vänstermiliser. Situationen blev inte heller bättre av det faktum att landet förlorat stora delar av sin industri när Tjeckoslovakien bildades, och att försöken att gå samman med Tyskland stoppats (trots ett massivt folkligt stöd) av segermakterna. Finanskrisen i slutet av 1920-talet blev förödande för den svaga österrikiska ekonomin, en av de första större bankerna att gå omkull i spåren av börskraschen i New York var österrikisk, och ledde till nya våldsamheter. Först efter att militären med stora svårigheter slagit ner ett uppror i Wiens arbetarkvarter, där man bland annat besköt området med artilleri, och Engelbert Dollfuß mer eller mindre utsett sig själv till kansler med utökade befogenheter lade sig ett visst lugn i landet, åtminstone på ytan. I och med detta sällade sig Österrike till flera av sina grannländer, vilka även dessa balanserade i gränstrakterna mellan diktatur och demokrati. Händelserna i Österrike renderade dock inte speciellt mycket intresse utomlands, efterverkningarna av finanskrisen och utvecklingen i Tyskland var långt mer alarmerande för att omvärlden skulle engagera sig i det lilla och obetydliga Österrike, med ett undantag – Italien.
Trots det faktum att de båda länderna legat i krig med varandra, och att många österrikare fortfarande ville återbörda Sydtyrolen som Italien fått efter kriget, såg både Dollfuß och Mussolini möjligheterna med ett närmande mellan de båda länderna. Italien skulle kunna säkra sin norra gräns, som historiskt sett varit inkörsporten för många invasioner av Italien, medan Österrike och Dollfuß fick en mäktig allierad som kunde trygga landets suveränitet, speciellt efter utvecklingen i Tyskland. Oron hos Dollfuß var inte helt ogrundade, det tyska nationalsocialistiska partiets framgångar följdes noga av deras österrikiska systerparti som öppet propagerade för en sammanslutning med Tyskland. Försöken från Dollfuß sida att förbjuda eller begränsa partiets aktiviteter visade sig verkningslösa, speciellt som man byggt upp sin bas i Bayern och således utom räckhåll för de österrikiska myndigheterna. Under sommaren 1934 ökade partiets aktiviteter och kraven på ett närmande till Tyskland, något som den starkt katolske Dollfuß starkt motsatte sig. Dollfuß var dock mycket väl medveten om sin utsatthet, och vädjade till Mussolini om bistånd för att freda sig och sitt land. Natten till den 25 juli 1934 stormades det österrikiska riksdagshuset av en grupp beväpnade österrikiska nazister, i det kaos som sedan följde vådasköts Dollfuß svårt och avled senare samma kväll på en soffa på sitt kontor. Av en rad orsaker, som vi kanske får återkomma till i ett senare inlägg, misslyckades kuppen totalt och österrikisk polis kunde gripa upprorsmännen tämligen odramatiskt. Mordet på Dollfuß sände dock en chockvåg över Europa, inte minst i Tyskland där ledningen snabbt tvingades försöka svära sig fria från all form av involvering i händelserna. I Italien beordrade en mäkta irriterad Mussolini, som var värd åt Dollfuß familj som var på semester i Italien, att gränsen till Österrike skulle förstärkas och att italienska trupper skulle göra sig beredda att gå över gränsen om tyska trupper invaderade Österrike.
Mussolinis agerande väckte givetvis stor internationell beundran, även om det egentligen inte handlade om några större truppförflyttningar och var mest ett spel för gallerierna. Det räckte dock för att skrämma upp Hitler och tyskarna, som insåg att en invasion av Österrike måste ske med mer subtila medel. För Mussolini var detta utan tvekan en av hans största internationella framgångar, hans resoluta agerande hade inte bara ökat hans anseende utan även Italiens. Framgångarna i samband med Österrike förstärktes med den så kallade Stressa-fronten 1935, där britterna, fransmännen och italienarna bekräftade Locarnofördraget och att man skulle beskydda Österrikes självständighet. Han valde också att vid ett flertal tillfällen ta starkt avstånd från nazisternas världsbild, som han enligt egen uppgift fann barnslig och ovetenskaplig, även om han själv genomdrev en italienisering av Sydtyrolen och de delar av Italien med slovensk minoritet.
Framgångarna till trots så var Mussolini rastlös, och hans försök att skapa ett nytt italienskt imperium hade hitintills varit tämligen misslyckade. Försöken att med våld ta Korfu 1923 hade renderat i en rad internationella fördömanden, och de italienska trupperna hade fått lämna den grekiska ön under förnedrande omständigheter. I Nordafrika var den italienska armén indraget i ett långvarit och dyrt krig mot libyska motståndsmän under ledning av Omar Mukhtar och i Italienska Östafrika var situationen likvärdig. Den enda egentliga framgången var att man tillsatt Zog som kung av Albanien, vilket i praktiken blivit en italiensk lydstat, vilket förstås inte var någon speciellt tröst då landet precis som idag var ekonomiskt efterblivit och knappast något som ingav större internationell respekt. Än värre var det faktum att tyskarna, trots näsbrännan i samband med mordet på Dollfuß nu började tränga sig in i Östeuropa, ett område som italienarna såg som sin intressesfär. I ett försök, kanske att visa tyskarna vem som bestämde, beslöt Mussolini till slut att bjuda in Hitler på ett besök till Rom.

Nyheten om Mussolinis inbjudan slog ned som en bomb i Berlin, och en överförtjust Hitler tackade förstås ja till inbjudan och såg fram emot att äntligen få träffa sin förebild och besöka Italien. Mussolini å sin sida var däremot mindre exalterad, men troligen nyfiken på denne uppkomling som skakat om Europa och uppenbarligen gick sin egen väg. Ett enormt uppbåd av såväl journalister, fascistiska dignitärer, militärer, politiker och industrimän mötte upp det tyska Lufthansaplanet som till slut landade på Roms flygplats och ut klev Hitler. Det sägs ofta att första intrycket är det viktigaste, och skulle detta stämma hade något närmande mellan Tyskland och Italien aldrig skett. För ut ur planet klev en, i Mussolinis ögon, obetydlig man iförd en skabbig beige regnrock och man kan gott anta att den italienske diktatorn fick göra allt han kunde för att dölja sin besvikelse. När så en överlycklig Hitler, efter att ha bevittnat en enorm militärparad i Rom, besökt den italienska flottan och Florens, så åkte hem beskrev Mussolini mötet som hemskt. Inte nog med att den tyske diktatorn klädde sig skabbigt, han var okultiverad (till skillnad från Mussolini som bl.a. talade franska, italienska och tyska, kunde Hitler bara tyska) och höll oändliga monologer. Detta till trots valde dock Mussolini, om än lite motvilligt, att återgälda Hitlers besök och tackade ja till en inbjudan att besöka Berlin.
Vid det här laget hade dock realpolitiken hunnit i fatt Mussolini, till både han och fransmännens stora irritation hade Storbritannien, utan att ens informera sina allierade, gått med på ett avtal rörande storleken på Tysklands flotta. Han var dessutom övertygad om att varken britterna eller fransmännen, alla löften till trots, inte skulle bistå honom i möjligheten att utöka det italienska imperiet.

Om Hitlers besök i Rom varit en besvikelse för Mussolini var besöket i Berlin snarare tvärt om, Hitler och nazisterna sparade inte på något för att imponera på sin besökare. Efter att ha bevittnat en massiv militärparad höll han ett bejublat tal inför en fanatisk publik på tyska, och bjöds in till ytterligare visningar av vad den tyska militären hade att erbjuda. Tillbaka i Italien valde Mussolini nu att bryta med fransmännen och britterna, riktigt vad den italienske diktatorn egentligen bevittnat under sin vistelse i Berlin är omtvistat, klart är dock att han inte bara var imponerad utan även djupt skakad. Trots tämligen öppet motstånd inom fascistpartiet, bland annat från hans utrikesminister – och tillika svärson - Gian Galeazzo Ciano, valde han att närma sig Tyskland. Insikten om att framtiden inte låg med de gamla och trötta britterna och fransmännen, valde Mussolini att välja det – i hans ögon – mer dynamiska Tyskland.
Det som dock fällde avgörandet var utvecklingen i östra Afrika, här hade Italien en rad kolonier, som gick under samlingsnamnet Italienska Östafrika vilka gränsade till Etiopien, det enda kvarvarande område i Afrika som inte koloniserats. Orsakerna till detta har debatterats, men till skillnad från övriga länder var Etiopien ett sedan länge ett kristet land som mytologiserats i europeisk historieskrivning tack vare sina förmodade bibliska kopplingar. Enligt legenden hade drottningen av Saba, som besökte den judiske kung Salomon, härrört från Etiopien och det etiopiska kungahuset påstods vara i rakt nedstigande led härstamma från det barn drottningen fått med Salomon (vilket bl.a. är orsaken till varför Haile Selassie ses som förgrundsfigur inom rastafarin). Detta faktum hade dock inte stoppat italienarna, som 1896 försökte invadera landet, men som efter att ha besegrats i slaget om Adowa tvingades överge planerna på vidare expansion i Östafrika.
Mussolini lät sig dock inte skrämmas av historien, istället användes nederlaget som en del i den fascistiska propagandan för att berättiga en invasion. I Etiopien hade Selassie, som var utbildad i Europa och mycket väl medveten om de italienska intentionerna, påbörjat en modernisering av landet, speciellt då militären (bland annat med svenskt bistånd). Han sökte även allianser med de europeiska stormakterna, men hans arbete underminerades av det faktum att den etiopiska centralmakten i praktiken var obefintlig. Huvuddelen av det egentliga styret låg hos de lokala stamhövdingarna, eller Ras, vilka var ansvariga för huvuddelen av landets försvar och inte alltid lika diplomatiska som Selassie. Under mitten av 1930-talet rapporterades om allt fler sammandrabbningar mellan italienska och etiopiska trupper, och även om de flesta säkerligen provocerades fram av italienarna så var nog etiopierna inte helt oskyldiga till det allt mer spända läget i gränstrakterna. Det i stora drag handlingsförlamade Nationernas förbund (föregångaren till Förenta Nationerna) försökte desperat medla i konflikten, men Mussolini var förstås inte alls intresserad och nyttjade NF:s uppenbara brister till sin egen fördel. Övertygad om att vare sig britterna eller fransmännen, av vilkas utrikesministrar han fått mer eller mindre godkännande för sina planer, skulle göra något konkret, valde han efter en ny gränsincident att förklara krig mot Etiopien i oktober 1936.

Det italiensk-abessinska kriget kom som en blixt från klar himmel för många européer, och renderade i våg av protester mot den italienska invasionen. När det började komma fram att fransmännen känt till, och delvis accepterat, invasionen väckte det stor bitterhet och både den franske utrikesministern fick avgå. I Nationernas förbund försökte delegaterna samlas till en enad front, men den brittiska och franska oviljan att fjärma Mussolini, och på så sätt få honom att närma sig Hitler, gjorde att det slutliga beslutet att införa en handelsblockad mot Italien var tämligen verkningslöst. Efter tämligen medioker inledning på invasionen, där de italienska trupperna (som bestod av såväl reguljära italienska trupper som lokalt rekryterade) avancerade långsamt tog invasionen fart när Italo Balbo utsågs till ny befälhavare. I maj 1936 kunde så de första italienska trupperna marschera in i Addis Ababa och kriget var över, och även om Mussolini nu kunde sola sig i glansen av att ha hämnats misslyckandet i Adowa, var hans internationella anseende i ruiner, samtidigt som det knutit Italien närmare såväl Tyskland som Japan, grunden för vad som senare skulle utvecklas till ett närmare samarbete hade lagts, men det var utvecklingen i Spanien som skulle cementera vänskapen…

Tuesday, May 11, 2010

En dikators fall

Den 25 juli 1943 stegade en trött och desillusionerad Benito Mussoli upp för trapporna till det kungliga palatset i Rom, dit han kallats av kung Victor Emmanuel III, med största sannolikhet medveten om vad som väntade. Landet skakades av återkommande strejker, i Nordafrika hade stora delar av den italienska armén, tillsammans med den tyska Afrikakåren, kapitulerat i maj, och vad värre var hade allierade styrkor landstigit på Sicilien och landet utsattes för återkommande bombräder av de allierade. Som om detta inte var nog hade han dagen innan förlorat en förtroendeomröstning i Fascisternas stora råd, och att dessa hade uppmanat honom att avgå till förmån för kungen. Med detta i åtanke är det förstås inte speciellt otänkbart att Mussolini inte direkt såg fram emot mötet med den kortväxte kungen, som endast mätte 1,53 m, och som Mussolini under alla dessa år hyst ett visst förakt inför. Men nu var rollerna ombytta, och mitt i Mussolinis genomgång av mötet avbröt den lille kungen honom med att meddela att han, som statschef, valt att gå på rådets linje och avsätta Mussolini och att ersätta honom med marskalk Pietro Badoglio. Den tidigare så talföre Mussolini blev tyst och lämnade, utan att egentligen protesterat rummet och greps av italiensk polis som skyndsamt förde honom till hemlig ort på order från Badoglio. Med detta var en av världens mäktigaste män avsatt, utan att ett skott avfyrats eller någon som helst blodgjutelse, det här är berättelsen om Mussolinis uppgång och fall…

Bilden av Italien under Mussolinis styre är idag i mångt och mycket en produkt av amerikansk och brittisk propaganda, som under kriget riktade in sig på de tämligen uppenbara bristerna i den italienska krigsmakten och som fortfarande är starkt förankrade i historieskrivningen runt kriget. Annat var det under mellankrigsåren, då sågs Italien av många som en militär och politisk stormakt, och Mussolini hade ett högt anseende på det internationella planet. Den italienska flottan och flygvapnet var såväl modernt och var både grund för beundran och oro hos britter och fransmän, som trots de senare gliringarna tog hotet från Italien på största allvar. Men det var inte bara den italienska krigsmakten som imponerade på besökarna, under Mussolinis ledning hade Italien på allvar enats och tagit klivet – om än sent – in i det moderna tidevarvet. Massiva projekt, som dräneringarna av träskmark och anläggandet av nya städer och motorvägar, hade lett till att Italien sågs av många som en förebild, inte bara bland politiker utan även bland arkitekter som imponerades av den futuristiska arkitekturen i de italienska projekten. Mussolinis tidiga motvilja, om än halvhjärtat, inställning till den före detta österrikiska korpralen norr om alperna, var också en källa till respekt bland främst brittiska och franska politiker. Dessa såg givetvis mellan fingrarna med att Italien under Mussolini knappast kunde anses som en demokrati, även om repressionen mot oliktänkande sällan gick till samma excesser som i det Tredje Riket. Men det var förstås inte bara omvärlden som hyste stor respekt för Mussolini, även på hemmaplan var Mussolini populär och omtyckt. För även om livet i Italien fortfarande var hårt och arbetslösheten hög, något som bland annat kan visas genom den fortsatta utvandringen av italienare till USA och Sydamerika (främst Argentina), så hade han trots allt väckt ett visst hopp om förändring bland många italienare. Till skillnad från många andra italienska politiker var han inte heller rädd att röra sig bland vanligt folk, och även om det förstås fanns ett stort korn av propagandavärde, så kunde han stoppa sin bilkortege för att delta i skördandet av spannmål eller bada i Medelhavet.
Men precis som i många diktaturer var utsidan vara en vacker fasad, på insidan var Italien fortfarande ett sargat land med en ledning utan några egentliga mål. Till skillnad från sin kollega norr om alperna saknade Mussolini något egentligt mål med sitt statsbygge, någon motsvarighet till Adolf Hitlers ”Mein kampf” fanns inte, vilket kanske kan förklara landets konstanta svängningar i utrikespolitiska frågor. Ett annat problem var Mussolinis egenskap att personligen ta över fler och fler departement under sig, oavsett huruvida han var kunnig eller intresserad av departementens arbetsuppgifter. Även om många italienare hyste stort förtroende för Mussolini, var det sämre med hans lokala ledare, vilka gick under den etiopiska beteckningen Ras (hövding, stamöverhuvud). Dessa hade i mångt och mycket övertagit den organiserade brottslighetens aktiviteter och levde ett liv som mer förde tankarna till italienska renässansfurstar än etiopiska stamhövdingar.
Det var dock inte bara politiskt landet led av stora problem, för även om många internationella bedömare var imponerade av den italienska krigsmakten var verkligheten något helt annat. Inte nog med att landet led av brist på nödvändiga råvaror, den italienska industrin var fullständigt oförmögen att leva upp till de modesta krav de italienska vapengrenarna trots allt ställde. Såväl flottan som flygvapnet led av en rad brister, för flottans del i det faktum att de flesta fartyg saknade såväl radar som adekvat radioutrustning och att stora delar av flygvapnet fortfarande bestod av biflygplan och att utvecklingen av ett effektivt monoplan drog ut på tiden. Flera prototyper slog visserligen en rad spektakulära hastighetsrekord under 1930-talet, men någon stridsduglig lät vänta på sig. När det gällde marktrupperna var situationen än värre, och mycket av utrustning härrörde från tiden före det stora kriget. Försöken att modernisera den italienska armén gick även den trögt, dels på grund av brist på råvaror och industrikapacitet men också på grund av bristande militär insikt. Långt in på mitten av 1930-talet var den italienska armén inriktad på en upprepning av händelseförloppet under det stora kriget, då striderna skett i de ogästvänliga alperna, en terräng som föga lämpade sig för den krigföring som såväl britter som tyskar experimenterade med. Först under andra hälften av 1930-talet, delvis orsakat av att Italien successivt hamnade i Tysklands intressesfär, började den italienska armén intressera sig för andra krigsskådeplaster än alperna. Situationen blev inte heller bättre av det utdragna kriget i Libyen, invasionen av Abessinien och den italienska närvaron i det spanska inbördeskriget, konflikter som tärde hårt på den italienska armén, utan att ge några egentliga fördelar.
Det var dock inte bara den italienska armén som led av stora brister, även den italienska ekonomin och industrin drogs med stora problem, vilka delvis var sammankopplade. Till skillnad från övriga europeiska stormakter var Italien långt ifrån industrialiserat, och baserades till stora drag på inkomster från jordbruket. Den italienska bristen på råvaror gav också den ironiska effekten att mycket av det nya krigsmaterial som trots all tillverkades, såldes utomlands för att få tillgång till viktiga råvaror och utländsk valuta. Bristen på t.ex. olja gjorde att utbildning och övningar för de mekaniserade förbanden begränsades starkt, och att utrustning som den italienska armén skulle ha behövt exporterades till exempelvis Rumänien i utbyte mot olja. Det är dock tveksamt om tillgången på råvaror egentligen gjort någon större skillnad, den italienska industrin – som precis som idag är koncentrerad till norra Italien – saknade egentligen kapacitet att uppfylla behoven. Den konstanta bristen på råvaror låga industrikapaciteten påverkade inte bara militären, utan även civilbefolkningen i form av att italienska produkter ofta var både dyrare och sämre än sina utländska konkurrenter, vilket förstås försvårade försäljningen av inhemska produkter. Försöken att införa tullavgifter på utländska varor visade sig vara misslyckat, och ledde bara till att italienska exportvaror försågs med betungande tullavgifter. För ett land som behövde importera det mesta var detta givetvis ingen hållbar lösning.
Situationen för den italienska industrin försämrades dessutom av den finansiella krisen i slutet av 1920-talet, och även om Italien på pappret såg ut att klara krisen bättre än många andra länder, t.ex. Frankrike. Så skadades Italien allvarligt att Mussolinis motvilja att devalvera den italienska liran, och på så sätt försämrade den italienska exportindustrins möjligheter.

Även om Mussolini delvis inte kan beskyllas för mycket av Italiens ekonomiska, industriella och inrikespolitiska svagheter, där mycket av problemen var ett arv från det förgångna. Vad han däremot får ta fullt ansvar för är Italiens förda utrikespolitik, som i mångt och mycket styrdes av en ovilja att erkänna segermakternas dom över Italien.
För trots att Italien tillhörde segermakterna efter det stora kriget, så hade segermakterna tämligen öppet visat sitt förakt för de italienska företrädarna i Versailles. Inte nog med att italienarna först valt att ställa sig utanför kriget, man hade dessutom förklarat krig mot sina forna allierade (Tyskland) och deras insats i kriget lämnade mycket till övers att önska. Inte nog med att de italienska försöken att slå sig igenom de österrikisk-ungerska linjerna varit misslyckade, i samband med en tysk/österrikisk-ungersk motoffensiv hade de italienska linjerna brutit samman och brittiska och franska trupper fått skeppats över till Italien för att stärka försvaret. När bläcket så torkade på fördraget från Versailles så stod det klart, trots att den ansvarige italienska diplomaten öppet gråtit flera gånger, att segermakternas löften till Italien på intet sätt införlivats. Tusentals italienska soldater, ofta dåligt utrustade och utbildade, hade dött eller skadats under de hårda striderna uppe i alperna, uppenbarligen helt i onödan. Sett ur denna synvinkel är det förstås inte alls speciellt svårt att inse att många italienare, oavsett om de stött kriget eller ej, kände sig gravt förolämpade över hur segermakterna behandlat dem, och att man sökte upprättelse för sina icke uppfyllda krav.

Inledningsvis lät dock Mussolini frågan bero, delvis av personliga skäl men också på grund av att det trots allt gav honom en chans att ses som en jämlike hos britterna och fransmännen. Trots att Mussolini tidigt gav stöd till olika kvasifascistiska och högerextrema rörelser i Östeuropa, verkar utvecklingen i Tyskland väckt lite eller inget intresse. Enligt en populär anekdot lär en av hans största fan, ledaren för ett obskyrt parti i södra Tyskland och av österrikisk börd, skickat flera brev till honom som aldrig besvarades. Alliansen med Frankrike och Storbritannien blev dock aldrig den framgång Mussolini önskat, något gehör för sina krav om en italiensk expansion föll inför döva öron, men i Centrala Europa hade den tidigare obskyre partiledaren blivit enväldig härskare över Tyskland. I och med detta började maktbalansen successivt flyttas över från Frankrike och Storbritannien till tyskarnas fördel, och Mussolini blev nu helt plötsligt väldigt intresserad av den tidigare obskyre partiledaren, ett intresse som skulle visa sig bli förödande…