Monday, June 28, 2010

Edvard Bekännaren och normanderna

Varje nyårsdag flockas svenskarna framför tvn för att avnjuta den brittiska filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe”, under drygt två timmar får vi följa Ivanhoes öden och äventyr i England splittrat mellan den anglosaxiska majoritetsbefolkningen och de nya normandiska härskarna. Någon djupare förklaring till denna konflikt ges dock inte, vare sig av boken eller i ännu högre grad i filmen, utan förutsätter att läsaren/åskådaren är insatt i bakgrunden, något man kan anta att de flesta engelsmän är, medan det säkerligen är lite si och så med när det gäller svenskar. Men vad är det då som föranleder denna konflikt, och vad vilka är normanderna och vad gör de i England?
Jag tänkte nu i några blogginlägg reda ut frågetecknen rörande bakgrunden till Ivanhoe och Robin Hood, två berättelser som i mångt och mycket utspelas i svallvågorna till en av Englands kanske mest omskakande händelse, den normandiska invasionen. Bakgrunden till denna kan finnas i en av Englands kanske mest kända kungar, Edvard Bekännaren (eng. Edward the confessor) och det kaos han lämnade efter sig…

Edward föddes 1003 i Islip, ett litet samhälle i engelska Oxfordshire som vid den här tiden i praktiken bestod av en kunglig jaktstuga och några utspridda bondgårdar. Riktigt vad Ethelred II ”den villrådige” (eng. Ǽthelred the Unready) och hans fru Emma av Normandie gjorde i Islip kan vi bara spekulera i. Kanske var man på väg till en kunglig gård eller skulle besöka en inflytelserik jordmagnat i området när vattnet gick, och att det var därför Edward föddes i denna obetydliga del av riket, men vi vet inte.
Vad vi däremot vet är att detta vara oroliga tider i England, efter flera generationer av förhållandevis lugn hade de skandinaviska vikingarna återupptagit sina massiva angrepp mot de brittiska öarna. Ethelreds försök att betala tribut till de danska och norska kungarna visade sig i praktiken vara verkningslösa, den kaotiska situationen förbättrades inte heller av att Ethelred den 13 november 1002 beordrade en massaker på de skandinaver som levde i England. Även om moderna historiker velat tona ner de praktiska effekterna av Ethelreds order, så råder det dock ingen tvekan om att händelsen väckte ont blod bland offrens släktingar i Skandinavien. Enligt sägen ska ett av offren ha varit den danske kungen Sven Tveskäggs syster, som nu samlade nu ihop en massiv flotta för att hämnas oförrätten. Svens trupper plundrade East Anglia, men efter att Ethelred återigen tvingats betala tribut återvände Sven till Danmark. Ytterligare några år av förhållandevis lugn lade sig över de brittiska öarna, men 1013 var Sven tillbaka med en ännu större här och målet att utropa sig till engelsk kung. Oroad över situationen valde Emma att skicka sina söner Alfred och Edvard till sin bror, hertig Richard II av Normandie, där hon hoppades att de skulle undkomma Svens trupper.. Efter en rad katastrofala sammandrabbningar med Svens här tvingades även Ethelred söka exil i Normandie, men när Sven avled 1016 återvände han för att återigen utropas till kung. Lyckan blev dock kortvarig, och redan våren samma år avled Ethelred, och hans son Edmund II Järnsida (eng. Edmund II Ironside) från ett tidigare äktenskap, och Edvards halvbror, efterträdde honom på tronen. Oturligt nog för Edmund hade jordmagnaterna och de kvarvarande danskarna i norr utropat Knut den Store till engelsk kung, en situation som snart utmynnade i ett våldsamt inbördeskrig. Efter en inledande seger vände dock krigslyckan, och Edmund ska – enligt berättelserna – fallit för Knuts yxa, och Knut kunde utropa sig till Kung av England och gifta sig med Edvards mamma Emma.
Vad hände med Edvard då, ska man tro den fornnordiska historieskrivningen hade han i samband med Svens död återvänt till England med sin far, bara för att återigen tvingats i exil i Normandie när Edmund dödats. Väl tillbaka hos sin farbror ska han enligt den traditionella historieskrivningen hängett sig åt religiösa studier och utvecklat en stark personlig fromhet. Moderna historiker verkar dock vilja tona ner dessa påståenden, men vad som däremot är högst troligt är att vistelsen i Normandie fick långtgående konsekvenser. Inte nog med att han knöt starka band till den normandiska adeln, han utvecklade även ett visst avståndstagande till sina anglosaxiska landsmän, som han – kanske inte helt felaktigt – beskyllde för sin exil. Han ska även, i samband med att hans kusin hertig Robert skulle göra en pilgrimsresa till det Heliga Landet, utsetts Edvard till av sin son William beskyddare, en för vår berättelse tämligen viktig person...

Men samtidigt som Edvard knöt nära band till det normandiska ledarskiktet och adeln, förändrades situationen i England när Knut avled 1035 och Harald Harfot avsatte den tilltänkte efterträdaren, Edvards halvbror Hardeknut (son till Knut och Emma). 1036 återvände så bröderna, men Harald besegrade de båda bröderna och Edvard fick återigen fly till Normandie. Alfred hade dock inte samma tur, han tog sin tillflykt hos Earlen av Wessex, Godwin, vilken dock valde att överlämna honom till Harald som blädande honom i ett försök att förhindra honom från att göra anspråk på kronan. Alfred dog en tid senare av sina skador, och Edvard verkar aldrig ha förlåtit Godwin för sitt agerande, men mer om det senare.
Edvards andra exil blev dock inte långvarig, redan 1041 kunde han återvända och utsågs nu till Hardeknuts medregent, och efter att Hardeknut avlidit i början av juni 1042 valdes han till engelsk kung och kröntes i katedralen i Winchester den 3 april 1043.

Styre
Till skillnad från sin far, vars regeringstid dominerades av de återkommande skandinaviska angreppen, så dominerades Edvards av fred och ekonomiska tillväxt. Men även om nu Edvard inte behövde tackla samma problem som sin far, vilka i mångt och mycket påverkat eftervärldens bild av honom, så var Edvards regeringstid inte utan problem. Det främsta problemet var nämligen inte angripande vikingar, utan handlade mer om bångstyriga jordmagnater, det vill säga de anglosaxiska och danska adelsmännen, med vilka han tämligen omgående kom i konflikt med. Inte nog med att det fanns en tämligen uppenbar konfliktsituation, Earlen av Wessex hade ju på ett tämligen handgripligt sätt tagit ställning för Harald Harfot och överlämnat Alfred till honom, något som Edvard aldrig verkar ha förlåtit honom för. Samtidigt är Godwin en av det anglosaxiska Englands mäktigaste person, inte nog med att han är en av de största jordmagnaterna, han kontrollerar även Wessexs hird, det vill säga kungens tidigare privata livvakt och hade således inte bara en stark ekonomisk och politisk maktbas, utan även en militär. Godwin var således en man, oavsett om han i praktiken varit delaktig i Alfreds död, som Edvard var tvungen att ha på sin sida i kampen mot övriga adelsmän. Det är troligen ur denna synvinkel man kan förklara varför Edvard gifter sig med Godwins dotter Edith av Wessex 1045, menu är det inte bara earlen av Wessex som Edvard måste, även Leofric, earl av Mercia och Siward, earl av Northumbria, var inflytelserika adelsmän som Edvard måste vinna över på sin sida.
Giftermålet till trots så dröjde det inte länge innan relationen mellan kung och svärfar återgick till något som kan betecknas som ett kallt krig, där Godwin blev talesman för den allt mer högljudda kritiken mot Edvards pronormandiska policy. Istället för att som tidigare utse anglosaxiska eller danska adelsmän till viktiga tjänstemän, som t.ex. rådgivare, präster, sheriffer (det vill säga en person som ansvarade för ett shire och endast var ansvarig inför kungen), gavs nu dessa till normandiska adelsmän. Konflikten mellan kung och svärfar förbättrades inte heller av att Edvard struntade i Godwins kandidat till posten som ärkebiskop av Canterbury, utan tillsatt sin egen kandidat, normanden Rober av Jumièges.
Det är troligt att Edvard vid det laget insett att något måste göras mot den inflytelserika och mäktiga jarlen, även om han nu var hans svärfar, och det dröjde inte länge innan chansen att bli av med Godwin.
1051 anlände Eustace, greve av Bolugne, en man som i mångt och mycket uppfyller alla fördomar man kan ha om normandiska adelsmän. Inte nog med att han redan deltagit i diverse kontroverser, inte nog med att han deltagit i ett misslyckat uppror mot kejsaren Henrik III, han hade också hunnit med att bli ex-kommunicerad (utesluten från kyrkans fulla gemenskap) av påven efter att han gift sig med Ida av Lorraine (med vilken han var släkt). Efter att ha tagits emot av Edvard reste Eustace till Dover, där han och hans tjänstefolk hamnade i bråk med lokalbefolkningen. Bråket utmynnade i ett upplopp modell större, och även om Eustace utkom med livet i behåll kan man anta att flera av hans följe dödades eller skadades. Edvard, som inte bara var nära vän med Eustace utan även hans före detta svåger, krävde av Godwin att de skyldiga skulle straffas.
Godwin vägrade dock, vilket delvis kan bero på att Eustace säkerligen inte var helt oskyldig, men mer troligt är att Godwin helt enkelt vägrade därför att hans son Totsig precis gift sig med dottern till Eustace ärkerival i Flandern. Edvard ansåg att han inte längre hade något val, med bistånd av Leofric och Siward avsattes Godwin som tvingades i exil, och Edith skickades i kloster. Godwins exil varade dock inte speciellt länge, han återvände 1052 med en stor här och tvingade Edvard att återinsätta honom på sin gamla post och avsätta sina normandiska rådgivare och ersätta dessa med anglosaxiska eller danska adelsmän. Året efter avled dock Godwin och Edvard tillsatte, den troligen mer foglige, Ralf den timide (Ralph the timid) tog tillfälligt över hans egendomar i Heresfordshire. Edvards problem med familjen Godwin var dock inte över, utan earlens plats tog istället av hans son Harald som snabbt visade sig inte bara vara en skicklig politiker, utan även militär. Inte nog med att han utökade familjens egendomar till att bestå av alla earldoms förutom Mercia, han genomförde en rad framgångsrika kampanjer i Wales och förhandlade framgångsrikt med rivalerna i Northumbria. När Edvard avled i januari 1066 var han utan tvekan rikets mäktigaste man, men mer det senare…

No comments: