Sunday, August 15, 2010

Förväntad besvikelse

Efter att ha valt att avstå Premier Leauge i ett halvår, då mitt abonemang med Canal+ Sport gick ut och att jag helt korrekt misstänkt att kanalen, som redan tappat NHL till Viasat, skulle förlora rättigheterna, så tecknade jag i fredags motvilligt ett abonemang på Viasat sport för att få se Premier Leauge. Vis av erfarenhet från kanalens stundtals rätt taffliga sändningar från Champions Leauge o.s.v., så var inte förväntningarna speciellt höga, snarare tvärt om. Det dröjde inte heller speciellt långt in i sändningarna innan alla förhågor om produktionen skulle besannas med råge, och så när matchen mellan Tottenham och Manchester City körde igång så insåg jag att mitt liv troligen skulle varit bättre utan denna fysiska och mentala våldtäkt som Viasat nu utsatt sina Premier Leauge för.
Inte nog med att studion var gräsligt ful, vilken i praktiken domineras av ett fruktansvärt fult svart bord runt vilken "expertkommentorerna" Ola Andersson, Bosse Pettersson och Erik Niva sitter vid. Pettersson må en gång i tiden, troligen någon gång i samband med att dinosaurierna senast siktades, haft något vettigt att tillföra världen, men idag känns människan totalt passé och ointressant. Samma sak gäller även "Rit-Ola", som en gång i tiden var nyskapanade och intressant, men som nu verkar gått upp helt och hållet i sin egen myt och vars "expertutlåtande" blir mer och mer krystade. Erik Niva är visserligen en förhållandevis skicklig skribent, men å andra sidan en total katastrof framför kameran och vars mumlande och osammanhängande meningar blir fullständigt ohörbart på tv (något som redan framgått i samband med "Laul Calling" på Aftonbladets hemsida).
För att ytterligare strö salt på såren så har man även behäftat studion med en som kommunicerar med tittarna via datorn, i detta fallet via kanalens Facebooksida. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med det här förfarandet, utan finner det hela bara jävligt larvigt och fullständigt meningslöst. Det blir inte heller bättre av att man kastar bort en av Viasats få kunniga kommentatorer, nämligen Sladjan Osmanagic på denna fullständigt meningslösa syssla. Nåväl, efter att ha genomlidit denna mentala våldtäkt, där i praktiken varenda liten hjärncell skrek "STÄNG AV SKITEN", så låg förhoppningen på att det skulle bli bättre när matchen väl kom igång. Men icke sa Nicke, för vem låter Viasat kommenterar matchen, jo ingen mindre än Niklas Holmgren.
Nu är jag mycket väl medveten om att många gillar Holmgren, men eftersom det å andra sidan återfinns gott om vuxna människor som gillar att smeta in sig med sin egen avföring så kanske detta känns rätt ointressant, med andra ord finns det gott om idioter. För i ärlighetens namn så måste Holmgren tillhöra en av de sämsta kommentatorerna i svensk tv-historia. Inte nog med att han är behäftad med någon form av talfel som gör att han måste rulla på varenda vokal i spelarnas namn, han vrålar så högt varje gång någon är fem meter ifrån straffområdet att man börjar frukta att högtalarna ska förstöras. Vid sin sida hade han i lördags Glenn Strömberg som verkade mer än lovligt borta och mest verkade tagen av "atmosfären" på White Hart Lane än själva matchen.
Nu räddades mycket av att matchen var tämligen roande, även om Holmgrens gapande i likhet med Vuvuzzelorna under VM tvingade mig att dra ner volymen så att man knappt hörde den "magiska" atmosfären.
Nej, det här var sannerligen inte bra och även om Canal+ sändningar hade sina brister, så var detta sannerligen ett rejält bottennapp. Riktigt hur man ska kunna försämra sändningarna är svårt att se, möjligen skulle detta gå att genomför genom att bjuda in TV-4:s "fotbollsexpert" från VM-studion. Vad som däremot är beklagligt är att det troligen inte blir så mycket bättre än så här, med en usel studio, usla "expertkommentatorer", en hemsiderabblande Osmanagic och en skrikandes Holmgren (som troligen även kommer förstöra NHL-sändningarna och tvinga en att skaffa ESPN).
Så om ni nu undrar så är jag rätt missnöjd med mitt val...

Friday, August 6, 2010

Piratpartiet trycker ctrl + z

I torsdagsmorgon sa nörd... jag menar Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge i Sveriges Radio om hur partiet ställer sig i frågan om innehav av barnpornografi:
Vi ska återställa informationsfriheten som den såg ut före 1999, det vill säga lagstiftarna måste ta sitt ansvar och göra om och göra rätt
Det dröjde förstås inte länge innan lyssnarna hostat upp kaffet de satt i vrångstrypen och alla började i kör skrika "Vad säger karln? Vill han tillåta barnpornografi?". Falkvinge fick snabbt gå ut och dementera sitt uttalande, men skadan var förstås skedd och såväl Falkvinge som Piratpartiet har fått utstå massiv kritik. Idag fick vice ordförande Anna Troberg i partiet gå ut och förklara att Falkvinge troligen missuppfattat partiets manifest där man förklarar att "...innehav av information ska alltid vara lagligt", men att detta inte gäller barnporr. Riktigt hur Falkvinge kunde göra denna tolkning återstår dock att se, jag personligen har lite svårt att se hur barnporr kan tolkas som information, men det är väl Obi Wan säger "en fråga om hur man ser på saker".
Men detta är bara toppen av ett isberg av problem för Piratpartiet, som nu får utstå hetsk kritik mot sitt valmanifest som man släppte i dagarna. Faktum är massmedia är så upprörda över Piratpartiets manifest, att man tillfälligt lagt ner den dagliga Sverigedemokratsbashingen och istället riktar in sig på Piratpartiet. Frågan är dock vad som gör massmedia så upprörda, partiet har ungefär lika stor chans att nå Riksdagen som min katt har att bli statsminister 2014. Har man dessutom läst deras manifest, som i praktiken begränsas till några frågor runt personlig integritet och fildelning, så frågar man sig onekligen vad partiet står i övriga frågor? Vad har partiet för åsikt frågan om Sveriges insats i Afghanistan, hur har man tänkt komma till rätta med den höga ungdomsarbetslösheten, eller vad anser man i skattefrågan? Vad är partiets visioner för framtiden i frågor som inte rör datorer, fildelning eller den personliga intigreteten?
Nej, istället sitter man och pratar fikonspråk om fri fildelning, inga patent och så vidare. När man dessutom håller en längre utläggning om att personer som olovligt åtalar(!) någon annan för fildelning ska kunna dömas till två års fängelse, då inser man snabbt på vilken nivå det här partiet lägger ribban. Nu låter man som en trotsig unge, som efter att ha fått en rejäl tillsägning sitter och trycker på hämnd. Jag är ingen större fan av Piratbyrån och dess wannabe-Gestapoledning, men partiet drar ett löjes skimmer över sig och hela sin verksamhet med sådana här åsikter. Det är möjligt att man lockar till en del röster från några röstberättigade datornördar med sådana här åsikter, folk i det stora finner nog detta tämligen ointressant.
Jag vill inte vara den som säger "vad var det jag sa", men jag förutspådde redan efter valet till EU-parlamentet att partiet skulle föra en tynande tillvaro när verkligheten kom ifatt dem. Partiets agerande i en rad frågor och manifestet bekräftar detta, det är möjligt att man lyckas locka en och annan missnöjd väljare, men nu tror jag definitivt många av de som "proteströstade" på partiet i samband med EU-parlamentvalet kommer lägga sin röst på Sverigedemokraterna istället. Nyhetens behag kallas det, och samma sak hände med "Junilistan", ett EU-kritiskt parti som chockade alla i valet till EU-parlamentet, men som när det blev skarpt läge förpassades till den så kallade skrothögen och försvann från den politiska kartan.

Thursday, August 5, 2010

Gäng på film, en studie över gängfilmer från 1970-1990

1970-talet blev på många sätt ett brutalt uppvaknande för USA, de framgångsrika åren under 1950- och 1960-talet då landet - och även stora delar av övriga Västvärlden - andades obegränsad optimism förbyttes i ett slag till en veritiabel mardröm. Kriget i Sydostasien som inleddes under mitten av 1960-talet hade förvandlats till en ekonomisk, militär och politisk kvarsten som tyngde ner såväl landets inrikes- som utrikespolitik. På gatorna hade de tidigare pacifistiska freds- och medborgarrättsrörelserna successivt blivit allt mer våldsamma, och det växte nu - i likhet med utvecklingen i Europa - fram en rad militanta grupperingar som inte drog sig för att använda våld i kampen. I början av 1970-talet uppdagades den så kallade "Watergateskandalen", vilken ledde till att den sittande presidenten Richard Nixon, inför hotet om att dras inför rätta av representanthuset tvingades avgå, något som fick långtgående inrikespolitiska effekter på USA. Som om den kaotiska situationen inte var nog drabbades USA i samma veva som Watergateskandalen nystades upp av ett förödande oljeembargo från OPEC på grund av USA:s stöd till Israel under Yum Kippurkriget. Effekten lät förstås inte vänta på sig, USA kastades in i en förödande ekonomisk nedgång som snabbt spreds över världen, något som blev tämligen uppenbart i många amerikanska (och europeiska) storstäder.
Många amerikanska storstäder hade visserligen redan innan krisen problem med ökande arbetslöshet och fattigdom bland befolkningen i takt med att - den primärt vita - medelklassen flyttade ut i förorterna. Innerstäderna blev öde nattetid då bostadsområden antingen förvandlats till kontorskomplex eller lämnats åt sitt öde och förslummats, något som blev en perfekt grogrund för framväxten av nya gängbildningar. Ett av de kanske främsta känneteckna på denna nya typ av gängbildningar var deras användande av graffti, där varje gäng skapade sig en egen symbol (tag) som man målade vart man än begav sig. Det var med andra ord som ett slags "röda, vita rosen", fast med dödlig utgång då gängen sällan drog sig för att använda våld och många amerikanska storstäder blev nu lika berömda för sin graffti och sina gäng som för sina sedvanliga turistfällor. Precis som vanligt väckte framväxten av denna nya subkultur, som även skapade sig en egen musik i form av hip hop, oro bland såväl allmänenheten som myndigheterna. De avfolkade innerstäderna blev snabbt mötesplatser för gängen, och nattetid höll sig de flesta inomhus eller i områden dit gängen inte begav sig. Skräckscenarion om hur ensamma nattsuddare som antingen förirrat sig in i fel område eller bara befann sig på fel plats, råkade ut för gängen letade sig snabbt in i folks medvetenade.
Situationen förvärrades dock i början av 1980-talet, då drogen Crack introducerades och i praktiken blev synonymt med storstädernas slumområden. De sedan tidigare redan våldsamma gänguppgörelserna fick nu en ny dimension, när gängen gjorde upp om ekonomiskt intressanta områden att sälja/tillverka Crack i. Inkomsterna innebar också att gängen fick helt andra möjligheter att expandera och själva sköta införsel och distribution av drogerna. Den redan hårt ansträngda poliskåren i många storstäder hade inget att säga till om, och när så laglösheten började spridas ut i förorterna (dit många sökte sig för att ragga nya kunder eller skaffa snabba pengar) vaknade debatten till på allvar. Många sedan tidigare överfulla fängelsen blev nu knökfulla, och debatten om hur man skulle tackla detta problem blev akut.
Givetvis var Hollywood inte sena med att slå mynt av den här utvecklingen och framväxten av ytterligare en ny ungdomskultur, något man redan gjort i filmer som t.ex. The Wild ones med Marlon Brandon (som för övrigt använde sin egen motorcykel). Precis som tidigare filmer kan gängfilmerna från 1970- och början av 1980-talet delas in två grupper, en där man anspelar på omvärldens fruktan för gängen och utgör skurkarna i filmen medan de i den andra antingen är "hjältarna" eller huvudpersonerna. En annan intressant iaktagelse är att många gängfilmer från 1970- och 1980-talet hämtat mycket inspiration från Westernfilmer, där ett återkommande tema är den ensamme hämnaren eller de - av någon odefinierbar fiende - omringade hjältarna som tvingas lösa sina problem själv utan hjälp utifrån.
En av de första filmerna i denna genre är Death Wish (1974) med Charles Bronson i huvudrollen som Paul Kersey, som när hankommer hem från jobbet finner sin fru mördad och dotter våldtagen av ett gäng, något som leder till att Kersey ger sig ut för att hämnas. Filmen blev en stor succe, som således blev ett tacksamt ämne för fyra uppföljare och en hetsk debatt i Sverige. Ett ämne som sedan repriseras i filmen "The Exterminater" från 1980, och till viss del i Streets of Fire (1984) och som dels anspelar på medelklassens rädsla för ungdomsgängen men också på polisens oförmöga att beivra den ökande kriminaliteten.
Just polisens handfallenhet inför den ökande brottsligheten blir tämligen uppenbar i John Carpenters "Assault on precinct 13" (1976), som handlar om hur en ensligt belägen polisstation som en kväll blir angripen av ett stort - och tämligen ansiktslöst - gäng under en kväll. Men den ultimata gängfilmen från perioden är förstås "The Warriors" från 1979, som när den kom mest blev känd för sin skrämmande filmaffisch och en slogan som "These are the armies of the night" och ledde till en hel del bråk på amerikanska filmsalonger. Filmen handlar om hur gänget "The warriors" felaktigt anklagas för att ha mördat gängledaren Cyrus, som i ett slag av storhetsvansinne försökt ena alla New Yorks större gäng och nu ska försöka ta sig tillbaka till Coney Island innan de grips av polisen eller angrips av andra gäng. Till skillnad från övriga filmer utgörs hjältarna av gängmedlemmar, men den befäste också New York som USA:s gänghuvudstad på 1980-talet, en titel som snart skulle bli cementerad i folks medvetande.
1981 kom Carpenters andra gänginspirerade film, "Escape from New York", en framtidsfilm där New York i ett postapocalpytiskt USA förvandlats till ett enormt fängelse på grund av den ökande kriminaliteten. Men när USA:s president (Donald Pleasence), på väg till ett toppmöte med Kina och Sovjetunionen, tvingas nödlanda i New York och hålls kridnappad av den självutnämnde "hertigen av New York" (Issac Hayes) får den forne krigshjälten "snake" Plisken (Kurt Russel) i uppdrag att rädda den nödställde presidenten. Filmen fick 1996 en uppföljare i "Escape from LA", och ryktas nu ytterligare en uppföljare komma...
En annan film från 1981 som blandade ett postapolkalyptiska tema med gängproblematiken var "the Road warrior" med Mel Gibson från 1981, där hans namnlösa karaktär åker runt i ett förhärjat Australien och bekämpar olika motorburna gäng som angriper oskyldiga civila i jakten på bensin till bilarna.
Det var inte bara på bioduken som utvecklingen i de amerikanska storstäderna fick uppmärksamhet, även en rad tv-serien tog upp problematiken i storstäderna. Den kanske mest kända för oss svenskar är Hill Street Blues som hade premiär 1981 och utspelas i en icke-namngiven - även om utseendet på staden för tankarna till Östkusten - amerikansk stad. Här för poliserna på den nedslitna polistationen en ojämn kamp mot såväl oförstående polischefer som brottslingar och irriterade brottsoffer. Tv-serien lade av förståliga skäl ner mer tid på att utveckla huvudkaraktärerna än att frossa i våldsamheter och blev en stor framgång såväl i USA som i bland annat Sverige.
Det enorma genomslag som crack fick i USA, och som i mångt och mycket förvandlade gängen från småkriminella till stora syndikat, förändrade även Hollywood och allmänhetens bild av gängen. De flesta filmer med gänganknytning under mitten och andra hälften av 1980-talet behandlar mer problematiken runt droghandeln än rena våldskildringar, det banar också vägen för en helt ny genre - de så kallade "Hoodz-filmerna". En av de sista actionfilmerna med detta tema är Paul Verhoevens "Robocop" (1987) och Irvin Kershners "Robocop 2" (1990) vilka utspelas i ett av kriminalitet svårt lamslaget Detroit. Nu utgörs primärt inte skurkarna av gängmedlemmar, även om de spelar en inte allt för oviktig roll, utan av styrelsemedlemmarna i det skrupelfria företaget OCP som vill ta över staden. En annan skillnad är den tämligen uttalade samhällskritik som både Verhoevens och Kershners film andas, och som till stora delar riktas in mot oansvariga företagsledare och utvecklingen av "sovstäder" och innerstäder som avbefolkas nattetid.
Nu är gängfilmer inget unikt för USA, den finansiella krisen drabbade också Europa med allt vad det innebar av social oro. Även Storbritannien hade sin beskärda del av ungdomsrelaterade brott, något som Stanley Kubrik tar upp i sin film "A clockwork orange" från 1971. Nu blev dock filmen förbjuden i Storbritannien efter påståenden om att en våldtäktsscen i filmen inspirerat till en riktigt, först efter Kubriks död lyftes förbudet, det stoppade dock inte filmen från att få kultstatus. Den första riktiga gängfilmen blev istället "Quadrophenia" (1979), som skildrar upploppen i Brighton mellan Mods och Rockers, och som producerades av medlemmarna i the Who. Precis som Kubriks film behandlar Quadrophenia mer problematiken runt att vara ungdom än gängmentaliteten, men de - på mitten av 1960-talet - återkommande bråken mellan rockers och mods utgör en inte allt för oviktig bakgrund till handlingen. De vespaåkande och parkasbärande ungdomarna blev i mångt och mycket anfader till många av de efterkommande brittiska subkulturerna som t.ex. punkarna.
Det finns dock en stor skillnad mellan brittiska och amerikanska filmer, där de amerikanska gängfilmerna i många avseenden hämntar sin inspiration från westernfilmer och gärna använder sig av en ensam hämnar, så försöker britisk film istället finna bakgrunden till beteendet. Det blir speciellt uppenbart i de två tidiga brittiska försöken att förklara den så kallade "brittiska sjukan", som under mitten av 1980-talet - delvis tack vare massmedias rapportering - blivit ett växande problem. Både filmerna "The Firm" (1988) och "I.D." (1995) behandlar ämnet fotbollshuliganer, om än från två olika sidor.
Men det var inte bara amerikaner och britter som fann ämnet intressant, även i Sverige väckte många av de ovan nämnda filmerna debatt. De handlade dock inte om själva gängproblematiken, utan mer om karaktärernas självpåtagna roll som polis, domare och skarprättare samt filmernas uppenbara våldsförhärligande. Filmer som "Death Wish" och Clint Eastwoods "Dirty Harry" serie var inte speciellt populära bland kultureliten, vilka kanske inte kunde relatera till vad de egentligen ville förmedla.
Ett av problemen var förstås att Sverige i stora drag saknade någon form av gängproblematik, vilket i praktiken inskränkte sig till storstan och det årliga upploppet i Kungsträdgården helgen innan sommarlovet var slut. Det enda försöket under den period som här avhandlas var "Stockholmnatt" (1987) med Paolo Roberto, som i egenskap av Sveriges mest kände värstning spelade sig själv! Filmen var tänkt att användas som utgångspunkt för debatter rörande det ökande ungdomsvåldet, men fick med största sannolikhet helt andra effekter. Under 1990-talet, som inte avhandlas här i någon högre grad, producerades dock en rad svenska filmer med gängbakgrund som t.ex. Nattbuss 807(1997), Sökarna (1993) och 30:e November (1995).
Skillnaden mellan de svenska och amerikanska/brittiska är, förutom att de svenska är behäftade med en bedrövlig dialog, undermåliga skådespelare och ofta en helt obegriplig historia, är att de primärt vänder sig till en yngre publik. Svenska filmer med gänganknytning handlar primärt om att fungera som tankeställare som syftar till att ställa huvudrollskaraktären inför ett moraliskt dilemma, som vanligtvis handlar om att göra det rätta och sluta upp med dumheterna.
Så är det då dags för sammanfattningen, och det måste konstateras att detta i mångt är en mycket samtida genre som mer speglar det samhälle de gjorde i än någon närstående framtid. Filmer som "The Warriros" eller "Death wish" behandlar 1970-talet och dess gängkultur, och även om "Escape from New York" utspelas i framtiden så är det ändå en mycket samtida film om man betänker det samällsklimat som rådde när filmen producerades. Detta gör tyvärr att många av dessa filmer inte åldrats med någon större värdighet, och även kultklassiker som "the Warriors" käns idag stundtals rätt tam, även om den var mycket kontroversiell när den kom ut. Ett av problemen är förstås att filmerna skildrar en värld före crack, som i mångt och mycket förändrade gängen från lokala smågansters till potentiella riksomfattande syndikat. Men även om många av filmerna idag känns ålderstigna och slitna så ska dess påverkan inte underskattas, under andra hälften av 1980-talet - delvis troligen som en effekt av crackets påverkan - förändrades genre från att bestå av actionfilmer till att i praktiken utgöras av thrillers. Tillsammans med de samtida blaxploitationfilmerna från 1960och 1970-talet utgör de i praktiken grunden till de så kallade hoodzfilmer, det vill säga gangsterfilmer om gängen i innerstäderna som blev mycket framgångsrika under 1990-talet.
Skillnaden mellan amerikanska och europeiska filmer är dock tämligen uppenbara, de amerikanska filmerna har starka anknytningar till de gamla westernfilmerna, vilket är tämligen uppenbart i "Death wish"-serien eller "Assault on precinct 13". Båda dessa två filmer behandlar två återkommande teman i westernfilmer, den ensamme hämnaren och de av skurkarna omringade hjältarna som måste uthärda en oviss belägring. Vare sig skurkarnas eller hjältarnas egentliga personligheter är speciellt intressanta, utan det är symboliken i tanken att en bra karl reder sig själv.
De europeiska filmerna vi tittat på utgår från ett litet annorlunda perspektiv, och riktar mer in sig på att försöka förklara orsakerna till gängens agerande, vilka i många fall bottnar i rotlöshet och allmän tristess. Ett lysande exempel är Alex i "A clockwork orange", eller Bexy i "The Firm", som trots förhållandevis ordnade förhållanden inte verkar finna några som helst problem att leva ett dubbelliv för sina familjer. I de amerikanska filmerna, t.ex. "The warriors" är motiven höljda i dunkel, annat än att möjligen få bära gängets färger och väst. De europeiska och amerikanska filmerna delar dock en sak gemesamt, och det är det att man anspelar på medelklassens rädsla och fascination över dessa företelser.
De svenska filmerna skiljer sig som sagt tämligen radikalt från både de brittiska och amerikanska, primärt därför att de riktas mot tonåringar medan de anglo-amerikanska är riktade till en bredare publik. I likhet med de amerikanska är samhällskritiken tämligen uppenbar i de svenska, samtidigt som de tar upp mycket samtida problem som idag är fullständigt överspelade. De brittiska, speciellt Kubriks "A clockwork orange" behandlar dock ett problem som fortfarande känns lika aktuellt 1971 som 2010, vilket gör att både "The Firm" och Kubriks film fortfarande är både se- och tankevärda.