Friday, February 10, 2012

Singapore 1942 - Slaget om fjärran österns Gibraltar - Del I - Bakgrund

Medan situationen i Polen hösten 1939 ännu var i sin linda, och omvärlden fortfarande hoppades på en fredlig lösning, hade de förhoppningarna sedan länge grusats i Sydostasien. Här hade framväxten av Japan som regional stormakt, orsakat en hel del oro bland de västerländska nationer som hade intressen i regionen. Japan hade efter år av självutnämnd isolering valt att försöka påbörja en radikal modernisering av landets ekonomi och militär, försöken kröntes med den för omvärlden chockerande segern över Ryssland i det rysk-japanska kriget 1904-05. Speciellt segern vid Tsu shim över den ryska Östersjöflottan (som förflyttats till regionen för att försöka återställa maktbalansen i regionen efter de ryska förlusterna under vintern/våren 1904-05), väckte stor uppmärksamhet internationellt och skakade i ett slag om maktbalansen i Sydostasien. Under de följande åren fortsatte den japanska expansionen, 1910 annekterade Japan den koreanska halvön och under det första världskriget förklarade man krig mot Tyskland, delvis i förhoppningen att få möjlighet att fortsätta sin expansion i regionen. Utgången av förhandlingarna i Versaille bekräftade delvis Japans ökande självförtroende, men deras försök att utöka sitt inflytande i Kina stöter snart på patrull. Samtidigt påverkas Japans inrikespolitik av utvecklingen i Kina och Korea, de tidigare mer liberala regeringarna börjar under slutet av 1920-talet ersättas av mer konservativa och militaristiska. I takt med att det inrikespolitiska läget i Kina försämras, så blir tonen mot Kina blir mer hätsk, och under början av 1930-talet skakas de japansk-kinesiska relationerna av en rad sammanstötningar mellan kinesiska och japanska styrkor i Manchuriet. Konflikten dras till sin spets 1931 i och med den så kallade Mukden incidenten, då en bomb planterad av japanska styrkor exploderar vid en järnvägslinje och föranleder en regelrätt annektering av området. Incidenten – som delvis skildras i Hergés ”Tintin och Blå Lotus” - väckte starka reaktioner, men Nationernas Förbunds (NF) försök att utreda händelsen, leder inte till något. När väl NF slutligen försöker utreda händelserna i Kina, som den japanska regeringen i praktiken inte längre råder över, och kritisera Japan väljer landet att lämna Nationernas Förbund. I vad som senare skulle upprepas av både Italien och Tyskland, visade Japan bristerna i förbundets möjligheter att agera i en konflikt. Samtidigt förvärras snabbt läget i Kina, där Japan försöker utnyttja det pågående inbördeskrig som följt på Kinas successiva sönderfall.
Under 1930-talets andra hälft skärptes läget ytterligare, samtidigt som den inrikespolitiska situationen i allt högre grad började väga över till förmån för de konservativa och ultranationalistiska krafterna. Landet närmade sig också Tyskland, och undertecknade även den så kallade anti-Komiternavtalet med Tyskland. Efter en ny våg av skärmytslingar och attentat riktade mot japanska intressen under 1937, drabbade japanska och kinesiska styrkor samman utanför Peking på Marco Polonbron den 8 juli. Som svar på sammandrabbningen intar japanska styrkor Peking och en rad andra kinesiska städer i regionen, efter viss tvekan beordras en fullskalig invasion av Kina och i augusti angriper japanska styrkor Nanking. Efter tre månaders hårda strider intar de japanska styrkorna staden, och där befolkningen och kapitulerande kinesiska soldater utsätts för brutala övergrepp. Den japanska offensiven i Kina fortsätter, något som dels väcker oro i många länder, men också en våg av protester mot Japans krigföring och behandling av civila. Men även om proteststormen var massiv, så var de europeiska länder som hade styrkor i området allt för upptagna med utvecklingen i Europa, samtidigt som USA saknade militära möjligheter att agera. Stödet till Kina inskränktes till frivilliga, fördelaktiga krediter och överflödig utrustning som västmakterna ansåg sig kunna undvara i ett läge när situationen även förvärrades i Europa.
Samtidigt som omvärlden fortsatte att försöka finna en lösning på krisen i Sydostasien och i Östeuropa, började insikten sakta infinna sig hos japanerna att angreppet mot Kina inte riktigt gick efter planerna. Efter framgångarna 1937, drabbades de japanska styrkorna av en rad nederlag, och kriget utvecklades nu till att dränera Japan på såväl manskap, utrustning som värdefulla råvaror för krigsindustrin. Försöken att återfå initiativet genom terrorbombningar och användandet av stridsgas, gav inte heller det önskat resultat, samtidigt som det gav ytterligare bränsle för den allt mer intensiva internationella kritiken mot den japanska krigföringen i Kina. Samtidigt som läget i Europa närmade sig kokpunkten, började man till slut se över läget i Sydostasien som onekligen oroade många. Även om det var uppenbart att den japanska invasionen av Kina kommit av sig, återfanns viktiga råvaror i området och Japans närmande till Tyskland var skäl till viss oro. Men samtidigt ansåg man blotta närvaron av Europeiska styrkor skulle avskräcka japanerna, och att maktbalansen fortfarande inte ändrats speciellt radikalt. Det antagandet skulle snart visa sig vara ytterst felaktigt, och snart skulle maktbalansen tippa över till Japans fördel...

Natten emot den 1 september 1939 skakades gränstrakterna mellan Polen och Tyskland av ljudet av exploderande granater, donet från de tyska flygplan som angrep mål inne i Polen och mullret av startande stridsvagnsmotorer. Det polsk-tyska kriget hade inletts, och redan den 3 september, hade konflikten utökats till att även inbegripa Frankrike och Storbritannien, det andra världskriget hade inletts. Efter att Wehrmacht besegrat Polen, infann sig ett visst lugn över Europa, som först bröts i november 1939 då Sovjetiska styrkor angrep Finland, och den 7 april 1940 då tyska styrkor landsattes i Danmark och Norge. Trots vissa motgångar i Norge och ett uppblossande politiskt kaos i Storbritannien var situationen inte allt för oroande, men den 10 maj bröts även detta lugn när tyska styrkor vällde in i Belgien och Nederländerna. Den 14 maj kapitulerade huvuddelen av de nederländska styrkorna, den 28 maj kapitulerade Belgien, samtidigt som den brittiska flottan desperat försökte evakuera de franska-brittiska styrkor som fastnat i fickan runt Dunkrik. Slaget om Frankrike inleddes den 5 juni, den 14 juni marscherande tyska styrkor in i Paris och den 22 juni kapitulerade Frankrike. I ett slag hade Tyskland ritat om den europeiska kartan, Belgien, Nederländerna och norra Frankrike ockuperades av tyska styrkor, medan man tillät bildandet av en marionettregim i södra Frankrike med Vichy som huvudstad. Händelserna i Europa skulle snart få stor inverkan på utvecklingen i Sydostasien och ändrade radikalt maktbalansen till Japans fördel, något som nu väckte stor oro i USA.
Medan såväl Frankrike som Storbritannien varit upptagen med händelseutvecklingen i Europa, hade USA följt den vidare utvecklingen i regionen med stor oro. Till skillnad från motståndet mot att involvera sig i Europa, fanns det ett förhållandevis starkt stöd för en ökad involvering i Sydostasien. USA såg ett potentiellt hot mot sin intressesfär i regionen av den japanska expansionen, och med hjälp av en massiv propagandakampanj, med starka rasistiska undertoner, hade man byggt upp ett folkligt stöd för en mer aggressiv politik i Sydostasien än i Europa. USA:s president Roosevelt hade således inga större problem att piska upp stöd för Chang-Kai Scheks regim och för en mer hårdför politik mot Japan i den amerikanska kongressen. Det var alltså upplagt för en allt hårdare hållning från USA, samtidigt som Roosevelt nu desperat försökte vinna tid för att få möjlighet att bygga upp den i många avseenden rätt mediokra amerikanska armén.
Samtidigt hade den tyska ockupationen av Västeuropa komplicerat läget i Sydostasien, Indokina (nuvarande Vietnam, Kambodja och Laos) kontrollerades av Vichyfrankrike, som i teorin var ett självständigt land, men i praktiken en tysk lydstat. Indonesien som var en nederländsk koloni lydde visserligen under den nederländska exilregeringen i London, men fick förstås klara sig med de nederländska och inhemska styrkor som fanns på ön och kunde inte förvänta sig något större bistånd från hemlandet. Hösten 1940 förvärrades läget ytterligare när Japan dels undertecknade en allians med Thailand och dels krävde tillgång till militära baser i Indokina. Strider utbröt mellan franska och thailändska styrkor, och även mindre sammanstötningar rapporterades i samband med att Japan i praktiken ockuperade franska Indokina. För britterna innebar detta att en tidigare oroande utveckling nu förvandlats till ett allvarligt militärt hot mot brittiska intressen i regionen. Inte nog med att Storbritanniens viktigaste koloni, Indien nu hotades, risken var också att vitala brittiska intressen i Sydostasien nu befann sig i ett militärt utsatt läge, däribland Singapore...

No comments: