Medan de omgivande männen förväntansfullt blickar uppåt, förmodligen under en flyguppvisning, tittar den unge mannen i röda korsuniformen med en uppgiven nästan uttråkad min rakt in i kameran. Riktigt när fotot är taget är oklart, men den unge och uppenbarligen inte likad roade mannen är ingen annan än Carl Gustaf von Rosen, en av Sveriges kanske mest kända internationella flygare. Som son till den – då åtminstone – ökände svenske upptäckaren Eric von Rosen, som gjort sig ett namn i både Sverige och utomlands genom sina resor i Afrika och Sydamerika och själv en skicklig flygare kanske han inte var allt för lätt imponerad.Familjen von Rosen hade dock inte bara gjort sig ett namn under 1900-talets första hälft som upptäcktsresande, genom faderns försorg hade grundat det finska flygvapnet 1918, när han tillsammans med en löjtnant från Umeå, skänkt ett Thulin-flygplan till Finland. Gåvan som var märkt med hans personliga bomärke, ett blått hakkors på vit bakgrund, skulle också bli det finska flygvapnets igenkänningssymbol fram till 1945, då den ersattes av en mindre politiskt laddad symbol. Det tåls dock att påpekas att symbolen 1918, inte hade kopplats samman med det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, och figurerade i mängder av olika sammanhang.
Det ska dock påpekas att Erik von Rosen, likt många andra svenska kulturpersonligheter, hyste starka tyskvänliga åsikter och snart även blev involverade i de nazistiska kretsarna. Vid sidan av att vara en grundarna till det Nationalsocialistiska Blocket, blev han via släktskap med Carin von Kantzow vän med Hermann Göring och medverkade på parets bröllop 1920.
Familjens kopplingar till de tyska nazisterna till trots, och det faktum att Göring förmodligen hjälpte honom få flyglicens 1929, verkar han inte delat sin fars politiska åsikter. Efter att i oktober 1935 lyssnat på en föreläsning om kriget mellan Abessinien och Italien av Gunnar Agge, erbjöd han sig ställa sig och sitt flygplan till Röda Korsets förfogande.
I Abessinien tjänstgjorde han vid det svenska Röda Korsets abessinienambulans, samt pilot för Etiopiens Röda Kors och Nationernas Förbund, och använde sig av kung Haile Selassies privat flygplan för sina turer. Dessa uppdrag var ofta förenade med stora faror, då både flygplanet och fältlasarettet angreps av italienska flygplan, och i samband med ett av dessa uppdrag skadades han av senapsgas.
Tillbaka i Europa efter att Italien erövrat Abessien, blev han pilot för det nederländska flygbolaget KLM, och gifte sig med en holländska.
När det finsk-ryska vinterkriget bröt ut i november 1939, lämnade han sin tjänst vid KLM och ansökte som frivillig till det finska flygvapnet. Här tjänstgjorde han som bombflygare, och i mars 1940 genomförde han ett angrepp inne i Sovjetunionen med en konverterad DC-3:a han köpt av KLM. Efter att Tyskland inlett kampanjen i Västeuropa, sökte han sig till Storbritannien, där han nekades tjänstgöring i RAF på grund av sin familjs kopplingar till Göring, detta trots att hans holländska fru avrättats av tyskarna för samröre med motståndsrörelsen. Han återvände istället till en civil karriär för KLM, och tjänstgjorde på den farliga rutten mellan Lisabon och London.
Efter kriget tackade han ja till en förfrågan från den etiopiske kejsaren Selassies att återvända till Etiopien, för att där bygga upp landets flygvapen. Det var dock ett mindre lyckat uppdrag, och von Rosen hamnade i bråk med motsträviga medarbetare och lämnade sin post 1956 för att flytta hem till Sverige. Han blev dock inte långvarig i Sverige, utan blev pilot Förenta Nationernas svenske generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, dock var von Rosen sjuk, när Hammarskjölds flygplan den 18 september 1961 kraschade utanför Ndola.
Sju år senare var Gustaf von Rosen tillbaka i Afrika, krig hade brutit ut i Nigeria i samband med att provinsen Biafra hade brutit sig ut ur det enorma landet, och en av de första riktigt internationellt uppmärksammade hungerkatastroferna i Afrika var ett faktum. Bilderna på de svältande barnen i Biafra sände chockvågor över världen, och som en erkänt skicklig pilot valde Gustaf von Rosen att återvända till Afrika, men den nu rutinerade piloten blev beklämd över hur det nigerianska flygvapnet angrep Röda korsets sändningar och den uppenbara taktiken att svälta ut Nigeria.
När hjälpsändningarna stoppades av det internationella samfundet, utarbetade han tillsammans med den franska underrättelsetjänsten på ett sätt att slå tillbaka. Under våren 1969 köpte han in fem små civila Malmö MFI-19 flygplan, vilka smugglades till Gabon där de konverterades med hjälp av kulsprutor och 12 franska 68mm raketer under vingarna.
Tillsammans med två svenska piloter, en kanadensisk pilot och två lokala biafrabor, bildade han ”The Biafran Babies” och den 29 maj 1969 genomförde de sitt första uppdrag, då de angrep de nigerianska flygbaserna vid Port Harcourt, Enugu, Benin City och Ughellia. Under räden förstörde enheten fyra MiG-17, en Heron, två Canberras och tre Il-28, vilket i praktiken var hälften av Nigerias flotta av bombflyg.
Efter detta fortsatte ”The Biafran Babies”, döpta efter de barn som dött av svält under kriget, att angripa nigerianska mål, antingen i par eller hela gruppen. Men efter att det nigerianska flygvapnet fått nya flygplan, och i juli 1969 skjutit ned en svensk DC-7 som flög för Röda korset valde Gustaf von Rosen att upplösa enheten och återvända hem. Det blev dock en kortvarig period i Sverige, och snart var han tillbaka i Biafra, där han utbildade lokala piloter och under hösten också ansvarade för Biafras flygvapen, som bestod av fem nordamerikanska T-6G som flögs av portugisiska legosoldater. När så kriget avslutades i januari 1970, återvände han återigen hem till Sverige för en civil karriär.
Gustaf von Rosen lämnade 1974 sitt jobb vid Transair för att återvända till Etiopien, där han genomförde ”matbombningar” genom att släppa matsäckar till isolerade nödlidande i konverterade MFI-17 Supporter. Under dessa flygningar använde han sig främst av en taktik han lärt sig av Lynn Garrison, den kanadensiska pilot som tjänstgjort med honom under Biafrakriget, nämligen att lägga matsäckarna i en yttre säck. När säcken träffade marken, gick den inre säcken sönder, samtidigt som den yttre säcken förhindrade att innehållet förstördes.
Tillbaka i Etiopien 1977 under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia, fortsatte han med sina matbombningar till civila. Den 13 juli 1977 befann han sig i staden Gode, när den angreps av somaliska gerillasoldater och dödades i den efterföljade eldstriden. Han begravdes senare i Addis Ababa vid Gulalekyrkogården.
Det är kanske inte därför så underligt om den unge Gustaf von Rosen, tillfälligt tillbaka från striderna i Abessinien, ser rätt uttråkad och ointresserad ut. En flyguppvisning i Sverige var nog säkerligen inget som imponerade på honom, och hans ständiga behov av att få lämna ”tristessen”, visar nog också på det faktum att han inte fann någon större ro i det civila.
Vad som däremot är mer förunderligt är kanske han idag i praktiken är helt bortglömd, och att få yngre idag känner till denne man som på många sätt får litterära figurer som Carl Hamilton att blekna. Delvis kan detta säkerligen skyllas på familjens kopplingar till såväl NSDAP som svenska nazistiska partier, men Gustaf verkade inte hyst några större sympatier för varken NSDAP eller Tyskland under kriget, snarare tvärt om tyder både hans aktivitet under kriget och hans frus öde, att sympatierna förmodligen låg hos de allierade.
En annan förklaring kan förstås varit hans aktiviteter i Biafra, och nedskjutningen av den svenska DC-7:an ansågs nog av många vara en direkt effekt av hans agerande. Samtidigt ska man ha i åtanke att han troligen ansåg sitt agerande berättigat, vilket troligtvis berodde på hans erfarenheter från kriget i Abessinien under 1930-talet.
No comments:
Post a Comment