Tuesday, February 19, 2013

Näthat, några funderingar


Hejsan svejsan Anders-fjant. Jag tycker inte att nåt av den djävla skit du har kokat ihop har varit bra. Är du helt djävla mossig i roten din slapptask. […] Mutant är ju mera som Mad Max filmerna har inte din lilla kukskalle fattat det.
Anonym
Sinkadus, nr 9 1987

Jag hade inte tänkt att kommentera debatten runt näthatet, men känner ändå att jag måste säga något om detta och de krav som ställts från vissa håll. Som vanligt när det gäller känsliga ämnen där jag vet att jag går emot strömmen, så vill jag redan nu påpeka att de uttalanden som gjorts är överhuvudtaget inte acceptabla eller försvarbara.
    På något sätt känns den här debatten som kom igång på allvar efter att SvT:s Uppdrag Granskning gjort ett program om de brev och kommentarer på Twitter, Facebook och andra social medier och hemsidor, som kvinnor utsatts för. Det var i snälla ordalag inga speciellt uppmuntrande kommentarer, där andemeningen av kommentarerna var att personen på något sätt skulle sexuellt förnedras. Givetvis har inte reaktionerna låtit vänta på sig, och som vanligt i dessa fall börjar man genast ropa på lagändringar och inskränkningar. Det är det sistnämnda som nu till slut får mig att tvingas kommentera hela den här affären, därför att sådana krav handlar ytterst om ytterligare inskränkningar av en redan hotad yttrandefrihet.
    Samtidigt är det faktiskt värt att ha i åtanke att detta, även om man ibland får motsatt uppfattning, inte är något nytt. Citatet ovan är hämtat från tidningen Sinkadus, en tidning som den svenska rollspelstillverkaren Äventyrsspel gav ut från tidigt 1980-tal till andra hälften av 1990-talet. Debatten rörande det nya ”Mutant 2” som nyligen getts ut, och utspelades i en framtida påhittad värld efter att stora delar av mänskligheten utplånats av en farsot, och väckte som ni ser en hel del känslor. I samband med att samma företag i samband med första april några år senare, gick ut med att man skulle lansera ”My Little Pony – rollspelet”, exploderade företagets brevlådor av brev med förmodligen långt värre innehåll. Med detta vill jag visa att hatbrev på inget sätt är nytt, och att du varken behöver skriva ett kontroversiellt blogginlägg eller kommentera en tröja på H&M Facebooksida, för att du ska bli översköljd av hatiska kommentarer.

Problemet som jag ser det är att de krav som nu börjar ställas från en rad håll, är ett direkt hot mot yttrandefriheten och något som måste få kritiseras. Det är inte lagstiftningen det är primärt fel på, det är polis och åklagare som inte sköter sitt jobb. Och som vanligt när dessa två yrkeskårer inte klarar av att genomföra sitt jobb, höjs genast röster för att instifta nya lagar. Att det redan finns ett regelverk i ämnet, verkar varken förespråkarna för regelverket, eller – av vad som framgick av Uppdrag Granskning – polisen känna till. Problemet är otvivelaktigt att varken polis, eller bl.a. H&M tar problemet på allvar. Vad detta beror på är oklart, men det handlar troligtvis om en rad orsaker.
     Huvudproblemet för polisen utgår jag ifrån beror på två saker, dels okunnighet om hur man ska hantera anmälan, men en förklaring finns förmodligen också i polisens organisation. Under lång tid har nämligen polisen, i ett försök att snygga till siffrorna, konstant valt att inte utreda brott som anses tidskrävande och som har låg uppklaringsprocent. Förmodligen hamnar en stor del av de inlämnade anmälningarna över kränkande kommenterar på Internet i samma hög som inbrott, och andra brott som polisen slentrianmässigt anser vara olösliga eller inte ha tid med.
    Med detta i åtanke är det således tveksamt om stärkt lagstiftning kommer få önskat resultat, speciellt som grundproblemet – en redan ineffektiv poliskår som inte tar problemet på allvar – fortfarande finns kvar. Någon vän av ordningen kanske nu säger, ”ja, men om straffen ökar så kanske man lägger ner mer resurser”, något jag inte tror ett dugg på. Brotten är fortfarande lika svårlösta, speciellt i fallet med hemsidor och anonyma konton på Facebook, Twitter o.s.v..
    Däremot är riskerna med en inskränkning av yttrandefriheten långt större, och speciellt i tid när allt fler grupper och personer ropar på att kritik riktade mot t.ex. religiösa samfund ska förbjudas eller begränsas. Risken är således att ett lagförslag som instiftas för att bistå t.ex. utsatta kvinnor, inte alls kommer bistå dem, utan istället användas av mer ljusskygga individer och organisationer för att förhindra kritik av dem.

Ett annat problem jag uppfattade med programmet var bristen på analys av breven, som i vissa fall – vilket troligtvis är fallet med breven till Titti Schultz och Anna Hedemo – handlar om troligtvis psykiskt störda människor. Det handlar således inte så mycket om vad de säger eller gör, utan handlar om något som rör sig i en – uppenbarligen – sjuk hjärna. Hur man på ett effektivt sätt ska komma åt detta, som inte heller är något nytt, vi behöver ju bara ta exemplet med mannen som sköt den före detta presidenten Ronald Regan i tron om att detta skulle få honom att bli ihop med skådespelerskan Judi Foster. En svensk variant torde vara den kvinna som förföljde familjen Taube, och som i sin besatthet brände ner familjegården. Liknande händelser är tyvärr inte ovanliga, och troligtvis är mörkertalet enormt stort i detta som endast kan betecknas som berömmelsens baksida. Det är också en form av kommentarer som i stora drag är omöjliga att komma åt, eftersom personen lider av någon psykisk åkomma, och troligtvis struntar i några efterräkningar.
    Hur ska man då komma till rätta med problemet? Som jag ser det måste polisen, men även andra aktörer, göra sitt jobb. Nedlåtande kommentarer måste raderas och polisanmälas, samtidigt som polisen måste ta dessa hot och kränkningar på allvar. Kan man jaga fildelare, så borde man onekligen klara av att även jaga rätt på personer som hotat eller kränker andra människor. Dock antar jag att de förstnämnda ger lite bättre rubriker än det sistnämnda, och det är nog inte heller otänkbart att många anser att detta är sånt folk får stå ut med. Det är kanske också dags att se över psykvården, och dess involvering i att se över de personer som sysselsätter sig med denna form av verksamhet.
     Men som vanligt är det förstås enklare att ropa på skärpta straff, ökad kontroll och inskränkningar i yttrandefriheten. Förmodligen för att det ser ut som någon gjort något, och dessutom inte innebär ökade utgifter i form av att polis och andra myndigheter faktiskt behöver jobba. Slutresultatet lär dock tyvärr bli det samma, nämligen att anmälningarna fortfarande slentrianmässigt kommer hamna i samma lilla låda, ”brott kan ej styrkas, utredning nedlagd”, samtidigt som möjligheterna att yttra sig för det enorma flertal som kan sköta sig, har minskat.
      Som det ser ut idag är inte bara yttrandefriheten, utan ven den personliga integriteten akut hotad av välmenande kampanjer, som syftar till att stoppa pedofiler, terrorism, organiserad brottslighet och så vidare. All telefon och internettrafik övervakas, att köpa en SMS-biljett till lokaltrafiken kräver att användaren registrerar sig, det slängs upp videokameror överallt och så vidare. Men om polis, åklagare och andra myndigheter gjorde sina jobb, så skulle vi förmodligen kunna slippa all denna övervakning, som i grund och botten mer och mer närmar sig den vision som George Orwell presenterade i sin bok ”1984”.

Och så till alla som sitter och skriver nedlåtande kommentarer och hotar andra över internet, lägg ner och skaffa er en annan hobby.

No comments: