Tuesday, April 10, 2018

Svart på Vitt: Bob Robert och jätten Jakob Nacken

Bob Roberts tillsammans med Jakob Nacker

Den tyske soldaten Jakob Nacken tas tillfånga av den kanadensiska korpralen Bob Roberts i Normandie, 1944. Nacken var med sina 2,23 m, den längsta soldaten i den tyska armén. Bilden på den gigantiska tyska soldaten och den den mindre Roberts, spreds snabbt och gjorde Nacken till något av en internationell småkändis. Efter kriget flyttade Nacken tillbaka till USA, där han före kriget jobbat på en freak show, och hamnade i rampljuset som världens längsta jultomte och medverkade i bland annat "Ripley's belive it or not".
Nacker återvände till Tyskland, där han avled 81 år gammal.

Monday, April 9, 2018

Krummlauf, idén som lät bättre i teorin än i praktiken


En amerikansk soldat inspekterar en Krummlauf (i).
Ibland finns det idéer som ser bra ut på pappret, men som i praktiken visade sig vara mindre lyckade. En sådan idé var Krummlauf (i) (ung. böjd pipa). Tanken med Krummlauf, som även var utrustad med ett periskop, var att ge soldaterna möjligheten att skjuta från hörn, utan att behöva exponera sig för fientlig beskjutning. 
Krummlauf kom i två varianter, en för infanterister, med suffixet "(i)", och en för att användas av besättningen på pansarfordon med suffixet "(p)". Böjningen på pipan var antingen 30°, 45°, 60° eller 90°, men det var endast varianten med 30° som tillverkades i några större antal.
På grund av böjningen, så hade denna specialpipa en tämligen kort livslängd, med runt 300 skott för 30°-varianten och 150 skott för 45°-varianten. I ett försök att förlänga pipans livslängd, så experimenterade man med att borra hål i pipan för att lätta på trycket som genererades när man avfyrade vapnet.
Krummlauf (p)


Tuesday, March 20, 2018

Missförstådda låttexter - Every breath you take


Idag tänkte jag glida ut ur min comfortzone, och skriva om musik, och då om missförstådda låttexter. Jag misstänker att vi alla har en låt som vi älskar, men där vi kanske blivit förblindad av låtens yttre attribut, och aldrig riktigt tagit oss tid till att reflektera vad sångtexten egentligen har för innebörd. Orsakerna till detta kan vara många, ibland handlar det om att kompositören valt att medvetet tona ner budskapet genom att använda sig av insinuationer i texten, men det kan också beror på att man valt att använda ett tonläge på musiken som fullständigt bryter med texten och ger oss helt andra associationer, men ibland kan det också vara det visuella i form av musikvideos eller hur låten framställs av artisten. Som vi kommer se i en serie inlägg, förmodligen rätt ryckigt publicerat, gott om missförstådda låttexter, vilka ofta ironiskt nog har precis motsatt betydelse än vad lyssnarna ibland tror. Givetvis innebär detta att jag kommer sparka in en hel del öppna dörrar, men låt så vara.

The Police
Först ut är en av 1980-talets kanske mest kända romantiska sånger, jag talar förstås om låten ”Every breath you take” av Police, vilken släpptes 1983 och fanns med på albumet Synchronicity. Denna romantiska sång blev genast en gigantisk hit, hamnade på topplaceringar både i USA och Storbritannien, och är utan tvekan The Police mest kända, och således också inkomstbringande låt. Kombinationen av Stings text, och finstämda röst och musikarrangemang, gör att lyssnaren kanske drar slutsatsen att låten handlar om de känslor som bubblar upp i kroppen när man precis träffat någon, och bara tänker på denna och vill spendera all sin tid med denna person. Ur denna synvinkel är det kanske inte helt obegripligt att detta är en låt som dyker upp när det är dags för tryckare, och ofta toppar listan på vilka låtar som ska spelas på bröllop.
Vilket i det sistnämnda kan te sig lite ironiskt, då låten skrevs i samband med att Sting skiljde sig från sin dåvarande hustru, och inlett ett förhållande med hennes väninnan. Men låt oss inte fastna i smådetaljer, utan istället koncentrera oss på själva texten. För när man bemödar sig att lyssna på Stings text, så är det tämligen uppenbart att den de känslor som protagonisten i ”Every breath you take” har, inte är besvarade. Vilket i sig kanske inte är ett ovanligt tema, obesvarad kärlek är ett återkommande tema i många böcker, filmer och sånger. Men till skillnad från andra låtar i genren, så lämnar protagonistens fixering över målet för sin besvarade kärlek, en lätt bitter bismak och rätt stark känsla av obehag. Även om Sting sätter tonen för ”Every breath you take” redan i den första versen, så är den tämligen subtil. Det är först i slutet av versen han antyder att protagonistens känslor inte bara är obesvarade, utan att denne kanske även blivit sviken och i slutändan dumpad. Någon som sedan utvecklas i vers två, och det är också nu som låttexten tar en mörkare, och således också obehagligare, vändning. Och där vi sedan i vers tre, får hela historien bekräftad, när Sting skriver ”Every move you make and every wov you brak. Every smile you fake, and every claim you stake […]” Det är snudd på mästerligt hur Sting förvandlar denna till det yttre ytliga sångtext om olycklig kärlek, till att handla om en person som helt klart är sjukligt fixerad vid sin före detta partner, eller, vilket gör texten än mer obehaglig, att det aldrig existerat något förhållande överhuvudtaget.
Oavsett relation, eller avsaknad av en sådan, så är det dock uppenbart att protagonisten inte bara begränsar sig till att beklaga sig över sin situation, utan faktiskt hänger sig åt att stalka sitt offer (eller hur man nu ska beteckna målet för protagonistens obesvarade känslor).  Så istället för att handla om saknad, och kanske även obesvarad kärlek, så är det här inte alls en kärlekssång, det är i stora drag precis tvärt om. I en intervju för New Musical Express, sa Sting "I think it's a nasty little song, really rather evil. It's about jealousy and surveillance and ownership." Han utvecklade sedan sina tankar, och förklarade att ” "I think the ambiguity is intrinsic in the song however you treat it because the words are so sadistic. On one level, it's a nice long song with the classic relative minor chords, and underneath there's this distasteful character talking about watching every move. I enjoy that ambiguity. I watched Andy Gibb singing it with some girl on TV a couple of weeks ago, very loving, and totally misinterpreting it. (Laughter) I could still hear the words, which aren't about love at all. I pissed myself laughing."

Omslag till singeln av "Every breath you take"

Så hur kunde då det bli så fel? Som jag tidigare skrev, så handlar det hela om slutpaketeringen. Kombinationen av Stings tvetydiga och subtila text, tillsammans med hans sångröst och den nedtonade musiken, gör att man helt enkelt får helt fel associationer. Något som onekligen förstärks av låtens video, en svartvit skapelse, där vi får se The Police spela olika instrument. Hade The Police nyttjat ett mörkare och råare sound, hade kanske omvärldens åsikt om ”Every breath you take”, varit helt annorlunda.
Men det hade å andra sidan förstört låtens storhet, för det är just hur The Police får oss i helt fel stämning, som är storheten i ”Every breath you take”. Det är väl rätt tveksamt om en låt där protagonisten förmodligen är en – lätt(?) – störd stalker, nått någon större framgång på listorna, och ansetts som en av 1980-talets kanske främsta kärlekssånger. Ska man kanske dra någon lärdom av detta, så är det kanske att man bör, om man nu bryr sig om sådant, vara lite mer uppmärksam på texten.    



Sunday, January 28, 2018

Recension – Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna

Omslag till boken "Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna"
Omslag till boken "Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna"

När du idag tar en titt i kryddhyllan, så handlar det ofta om att förhöja smaken på din anrättning. Men på en tid när det varken fanns frys eller kyl, så var ofta det enda sättet att bevara maten en längre tid, att antingen lägga det i salt eller på något sätt torka maten. Detta gav dock inget skydd mot att maten förr eller senare, vanligtvis förr, börja ruttna eller mögla. Det är således troligt att maten förr i tiden ofta hade en pikant bismak av förruttnelse, och ofta var otroligt salt. För att dölja smaken av förruttnelse, så användes kryddor, av vilka de flesta inte återfanns i Europa, utan importerades långväga ifrån. Lägger man därtill det faktum att många ansåg att flera av de långväga kryddorna hade medicinska effekter, på allt från vanliga förkylningar till att bota patienter från pest och andra återkommande potentiellt dödliga sjukdomar, så inser man snabbt att handeln med kryddor var otroligt lukrativt. Handeln kontrollerades i stora drag av italienska köpmän, som köpte dem från sina gelikar i den arabiska världen. Mycket mer än att kryddorna härrörde från ett okänt land i öst, var allt man visste, och araberna höll hårt på sina kunskaper om kryddornas hemvist.
Men inget varar för evigt, och i takt med att europeiska upptäcktsresanden gav sig ut på land och till havs, så började kunskapen om vart kryddorna återfanns sakta sippra fram. De härrörde nämligen från ett par avlägsna öar i Stilla Havet, men även om kunskapen om vart (om än något diffust) öarna fanns, så återfanns det ändå ett stort problem. Nämligen hur man tog sig dit, och det dröjde fram till slutet av 1400-talet, innan de första europeiska sjöfararna kunde runda Godahoppsudden i södra Afrika och finna en sjöväg in till Stilla Havet och Indiska Oceanen. Med detta öppnades också möjligheterna för de europeiska handelsmännen att själva få kontroll över kryddhandeln, och först ut var kanske inte helt oväntat portugiserna. Men de skulle snart få sällskap, för när väl kunskapen om vart dessa ogästvänliga och avlägsna öarna en gång återfanns, så fanns det ingen möjlighet att hemlighålla denna kunskap. Snart började såväl nederländska som engelska fartyg att leta sig förbi Godahoppsudden och bege sig till Kryddöarna, och med detta så hade kampen om kryddorna inletts…

Det är denna, åtminstone för egen del, förhållandevis okända historia som nu Giles Milton ger sig i kast med att beskriva. Som väntat är detta en historia fylld av ödesdigra försök att nå de famösa Kryddöarna, äventyrslystna sjöfarare, inkompetenta expeditionsledare och hänsynslösa holländare. För medan de engelska handelshusen skickade expedition efter expedition i händerna på ett gäng glada och inkompetenta expeditionsledare, så valde holländarna att satsa på erfarenhet och hänsynslöshet. Något som snabbt visade sig vara en framgångsrik taktik, då holländarna snabbt och effektivt, fick kontroll över handeln med kryddorna. När så väl engelsmännen insett sina misstag var kapplöpningen för att försöka få kontroll över de små öarna, så var det försent. Engelsmännen fick slå sig till ro med att plocka upp resterna, och leva i skuggan av de allt mer väl förskansade holländska besittningarna.
Kampen om Kryddöarna blev också startskottet för en vidare expansion av Västeuropas intressen i regionen, och påskyndade även expansionen västerut. De misslyckade engelska försöken att finna en nordlig passage till Stilla Havet, hade inte på något sätt satt stopp för de europeiska försöken att finna en enklare – och snabbare – väg till Kryddöarna. Istället för att bege sig norrut och tampas med isflaken, gav man sig västerut i hopp om att de amerikanska floderna skulle mynna ut i Stilla Havet. Men precis som i fallet med försöken att finna en nordlig passage, så visade sig försöken att finna en farled i väst, vara fruktlösa. De renderade dock i att både engelsmännen och holländarna började anlägga kolonier på den amerikanska kontinenten.
Vi får också en inblick i framväxten av några dåtidens kanske viktigaste, och mest inflytelserika handelshus, nämligen det engelska östindiska kompaniet och deras holländska motpart. Handelshus som inte bara skulle dominera handeln med kryddor, utan också som i fallet med det engelska ostindiska kompaniet, skulle få en viktig del i framväxten av det framtida brittiska samväldet. Jakten på Kryddöarna och dess inkomstbringande växtlighet, blir således startskottet för den europeiska expansionen i Sydostasien, men påverkar även koloniala expansioner i såväl Afrika som Amerika.
Det är således en intressant bild som Milton målar upp, där dessa avlägsna, och idag bortglömda öar, på något sätt blir startskottet för en vidare expansion. Vi får följa de ofta ruttnande fartygen, där såväl matroser som medföljande handelsmän dör som flugor, eller de utsatta handelsmän som bemannade de isolerade faktorierna i väntan på nästa fartyg från Europa. Tyvärr så innebär också denna aspekt av Miltons bok att författaren emellanåt tappar den röda tråden, då han mer än gärna flyttar berättelsen till andra platser än Kryddöarna. Vi får följa de första trevande engelska försöken att etablera faktorier i Indien, men också de misslyckade försöken att finna en enkel västpassage och framväxten av de holländska kolonierna i Nya Världen. Det blir ibland således svårt att riktigt veta vart man befinner sig i historien, och sätta dessa händelser i sammanhang med händelseutvecklingen runt Kryddöarna. Det lite röriga upplägget symboliseras tämligen bra av hur huvudperson Nathaniel Courthope (åtminstone om man ska gå efter bokens originaltitel) avhandlas, han träder på allvar in i bokens handling efter mer än halva boken, och försvinner sedan ur handlingen för gott efter ett par sidor. Faktum är att flera andra personer, främst av holländsk bakgrund, har en långt mer framträdande roll i såväl historien som boken, och vilka de facto påverkar det direkta händelseförloppet. Vilket leder oss till ytterligare en av bokens stora problem, då det är rätt stor omsättning på personer i berättelsen och att de kliver in och ut ur berättelsen, utan att det riktigt klickar med tidsordningen.
Kanske inte helt oväntat så beskrivs konflikten från européernas, främst då engelsmän och holländares, synvinkel. Vilket gör att behandlingen av lokalbefolkningen ofta hamnar i skymundan, och omnämns endast i förbifarten i samband med uppror, som ofta slås ned med stor blodsspilla bland befolkningen. Några försök att besvara frågor som hur dessa kunde dra nytta, eller drabbas av engelsmännens och holländarnas försök att dominera kryddhandeln, besvaras inte. Vilket leder oss till min främsta kritik av Miltons bok, vilken i stora drag saknar några som helst försök att analysera händelseutvecklingen. Vitala frågeställning som varför engelsmännen återkommande valde att satsa på uppenbart inkompetenta ledare för expeditionerna österut, eller varför inte portugiserna kunde hålla holländarna stången, får aldrig något tillfredsställande svar. Istället dränks man som läsare av nya anekdoter, eller beskrivningar av de ruttnande segelfartygens öden och äventyr.
Men, med detta sagt, så är än boken ”Muskotkriget: Striden om de Ostindiska kryddöarna” en intressant, och stundtals roande bok, om än slutdelen är tämligen bloddrypande när holländarna bestämmer sig för att ta fullständig kontroll över öarna. Det finns gott om dråpliga anekdoter, som när engelsmännen försökte etablera sig i Indien och inte bara hamnar i luven på portugiserna, utan även med lokalbefolkningen och de styrande muslimerna. Dess främsta förtjänst är ändå att den, med sina fel och brister, ändå avhandlar ett ämne som – åtminstone jag – hade väldigt dålig koll på. Det är otvivelaktigt en intressant historia, som tyvärr spretar åt lite väl många håll, som tyvärr hamnat i skymundan och numera för en tämligen bortglömd tillvaro. Förhoppningsvis så kan boken Muskotkriget: Striden om de ostindiska kryddöarna av Giles Milton ändra på det.

Titel: Muskotkriget: Striden om de Ostindiska kryddöarna
Originaltitel: Nathaniel's Nutmeg: Or the True and Incredible Adventures of the Spice Trader Who Changed the Course of History
Författare: Giles Milton

Översättning: Annika Persson
Förlag: Historiska Media 2001